Ny rapport från FUB

Länsförbundet för barn och vuxna med utvecklingstörning har presenterat en ny rapport. Vilken jag kommer att blogga om denna vecka. Den första delen av rapporten handlar om insats och kommun.

Så många som 171 domar bara mellan januari och april 2016 gällande LSS insatser. Rapporten vill visa på följande:

Vilka insatser som överklagats och i vilken omfattning

Vilken/Vilka insatser avslås mest respektive minst

Vilka kommuner är det som överklagar

Slutligen är det någon eller några kommuner som utmärker sig mest vad det gäller antal överklagningar

Av alla insatser som överklagats är personlig assistans i topp med 45,3 procent medan Råd och stöd har 0 procent och korttidsvistelse utanför det egna hemmet bara 0,5 procent. Att det är just personlig assistans som ligger i topp är inte så konstigt med tanke på senaste tidens hårdare bedömning av just den insatsen.

Av 179 överklagande ärenden kom hela 84 från Stockholms Stadsdelar. Enskede är den stadsdelen med flest överklagande ärenden sedan kommer Spånga-Tensta för att följas av Skarpnäck, Skärholmen och Farsta. Nu har jag bara tagit personlig assistans, men siffrorna är skrämmande hur som helst. Detta är intressant med tanke på att tydligen spelar det roll var man bor, fast det inte ska göra det. Bedömningarna av dessa insatser ska vara lika över hela landet.

Den totala listan för antalet överklagande fall toppas av Södertälje 13, Värmdö 13 och Enskede-Årsta som har hela 10 fall av 84. Andra stadsdelar som inte heller är särskilt bra är: Hässelby-Vällingby 8, Hägersten-Liljeholmen 8 samt Kungsholmen 8. Medan Södermalm tex bara har 2 fall.

 

Det här är en lite del av rapporten, mer kommer senare i veckan.

God fortsättning

Niklas
//sekreterare

Sondmatning ger rätt till personlig assistans

Äntligen får vi se en positiv dom som kan ha stor betydelse för bedömningen av det grundläggande behovet matsituation. För tidigare har det bara räknats som ett grundläggande behov om man inte kan föra maten till munnen på egen hand.
Men nu har en 8-årig flicka fått rätt i Kammarrätten att intag av föda via sond i magen ska räknas som ett grundläggande behov, eftersom måltider enligt lag är ett grundläggande behov.  Därför är också sondmatning en form av måltid som ska räknas in enligt kammarrätten.

Enligt en tidigare dom från Högsta Förvaltnings Domstolen så ska intag av föda med sond räkans som egenvård och inte ett grundläggande behov. Hur man nu kan anse att detta är helt obegripligt. Att äta så väl som att andas måste väl vara ett grundläggande behov om något.

Tyvärr tycker inte Försäkringskassan att den här domen kan bli vägledande för gamla eller kommande beslut. Då detta först måste prövas i Högsta Förvaltnings Domstolen för att gälla som vägledning.

Henrik Petren från RBU= Rörelsehindrade Barn och Ungdom är kritisk till Försäkringskassans uttalande om domen. Han menar att många fler kommer att bli drabbade om inte Försäkringskassan tar till sig Kammarrättens dom.

 

Niklas
//sekreterare

Självkänsla

Många personer med funktionshinder har en daglig verksamhet, där man får ett jobb och en meningsfull tillvaro. Om man flyttar vilket många människor gör, också personer med funktionshinder. Så skaffar man kanske ett nytt jobb eller en utbildning. För personer som har daglig verksamhet ser det lite annorlunda ut.

Det finns en stor rädsla att förlora sin sysselsättning om man flyttar för att man inte vill stötta sig med kommunen. Man kan ju undra hur det är möjligt? Alla måste ju ha rätt till en vardag som är meningsfull och givande. Min egen erfarenhet är att kommunen ofta tycker att det är besvärligt att hjälpa till med att hitta sysselsättning till personer med funktionshinder. Man tycker att det är enklast att personerna är sjukpensionärer.

Att ha en sysselsättning eller ett jobb är oerhört viktigt för självförtroendet och självkänslan.
Kan vara extra viktigt om man inte har något annat som man är bra på, eller har en stor vänkrets eller är involverad i en förening för att nämna några exempel.

Att kunna delta i samhället och känna att man gör någon nytta är av stor vikt för alla människor skulle jag tro. Därför måste samhället bli bättre på att se möjligheter och inte svårigheter när det kommer till funktionshindrades möjligheter att komma in i arbetslivet, eller att få en sysselsättning.

Niklas
//sekreterare

Välförtjänt

I fredagskväll gick den årliga Svenska hjältar galan. På galan delas pris ut till personer som har utmärkt sig på olika sätt, först och främst genom hjältemodiga insatser på olika sätt.
Vad har nu det här att göra med funktionshinder? Jo för på galan delades bl.a priset ut för årets eldsjäl.

Årets eldsjäl blev Pär Johansson som var med och startade Glada Hudik teatern. För er som inte känner till Glada Hudik teatern så är det en teater, där skådespelarna  har olika mentala funktionshinder.  För några år sedan så hörda jag Pär när han sommarpratade i radion, där man höra om hur han fick kämpa för att kunna starta teatern.

Motstånd fanns både från myndigheter och från föräldrar. Ni tycker kanske att det är konstigt att föräldrarna inte ville att teatern skulle starta. Pär berättade att det fanns en stor rädsla att deras barn skulle förlöjligas på något sätt. Men Pär trodde hela tiden stenhårt på att det här skulle gå att genomföra.

Mycket riktigt fick han rätt. På galan så fick han oerhört mycket beröm för sitt arbete både av skådespelare och andra. Det som jag tycke var bäst var att skådespelarna talade om hur mycket självförtroende dom har fått av att vara med på teatern. Så att Pär Johansson fick pris var nog inte en sekund försent.

Niklas
//sekreterare

 

Ny rapport från ISF

Idag presenterades den nya rapporten från ISF= Inspektionen för socialförsäkringen. Som uppmanar regeringen att se över LSS-lagen och villkoren för assistansen.

ISF menar att lagen är så otydlig att personer med stora sjukvårdande behov riskerar att bli av med den statliga assistansersättningen.
Man tar också upp den allt stramare rättspraxis som kommit genom diverse domar.

Ett stort problem som jag tagit upp tidigare är ändrad praxis för sjukvård som nu inte längre räknas som ett grundläggande behov enligt Försäkringskassan. Så numera räknas sjukvårdande hjälp som egenvård och är därför inte längre är ett grundläggande behov.

ISF menar också att det är svårt att avgöra vad som är daglig omvårdnad för grundläggande behov och vad som är insats där hälso och sjukvården ska bedöma patientsäkerheten. Sen tycker man på ISF att lagen är otydlig när det gäller de olika huvudmännens ansvar.

Niklas
//sekreterare

Rätten till privatliv?

En fundering som jag har haft är när jag, tillsammans med mina klienter och de personliga assistenterna, skriver en behovsbeskrivning. Denna behovsbeskrivning gör exakt vad det låter som, det vill säga beskriver behovet av hjälp. Det kan låta ungefär som: "X kan inte självständigt ta sig upp ur sängen utan behöver handgriplig hjälp för att resa sig och levande stöd för att förflytta sig till sin rullstol". Det är ett typiskt exempel på en beskrivning av ett behov.

Min fundering om denna behovsbeskrivning är kopplad till en av våra grundläggande fri- och rättigheter. Art. 8 av Europakonventionen stadgar vår rätt till privatliv. Det innebär övergripande att vi har rätt att utvecklas i förhållande till andra människor utan utomståendes inblandning. Det talas mycket om rätten till privatliv när det förs diskussioner om en legalisering av internetanvändande eller kameraövervakning på offentliga platser. Att detta skulle innebära en inskränkning av vårt privatliv. Men varför är det så tyst om det gällande personlig assistans? Slutar rätten till privatliv när Försäkringskassan eller kommunen ska bedöma om en person behöver tillräckligt mycket hjälp med att gå på toaletten?

Något av det mest privata jag kan tänka mig är att behöva hjälp med att gå på toaletten, att få hjälp med att duscha intima delar eller bli matad. Och det tycker självklart Försäkringskassan också (se vägledningen) och domstolarna (enligt praxis), men hur mycket ska man behöva visa upp för att faktiskt bevisa att man har ett hjälpbehov av dessa väldigt privata handlingar? Det är ju oerhört integritetskränkande att behöva ta tid på hur länge någon sitter på toaletten och hur lång tid det tar att få hjälp med att torka sig efter ett toalettbesök. Inte bara för den enskilde utan också för den personliga assistenten!

Trots detta kräver Försäkringskassan, kommunen och domstolar att en objektiv person (oftast en arbetsterapeut) med egna ögon ser denna handling äga rum och sedan skriver en funktionsbedömning (ADL-intyg) om hen bedömer att personen behöver hjälp eller inte. I många fall behöver arbetsterapeuten säkert klocka momentet för att det ska bli en rätt bedömning, och inte en rimlighetsbedömning som Försäkringskassan brukar benämna det (som ex. när de räknar att ett toalettbesök tar 5 minuter istället för de yrkade 10).

Jag tycker att det känns fruktansvärt att de mänskliga rättigheterna hamnar bakom handläggares bedömning och regeringens nerskärning. Alla har rätt till sitt privatliv. För vem drabbas av att våra rättigheter inskränks? Jo, i slutändan så är det alla.

//Antonia
Jurist

Lönsamheten minskar

 

Regeringen har hela tiden sagt att pengar går till annat än assistans.
Nu minskar lönsamheten för assistansbolagen, vilket kommer få förödande konsekvenser. För när vinstmarginalen minskar så minskar också möjligheten att faktiskt ge användare kvalitativ hjälp.

Som det ser ut idag så domineras marknaden av privata företag och många av dem är riskkapitalbolag. Finns även ett annat stort problem som att en del av dessa bolag inte ens betalar skatt i Sverige.

Nu har i alla fall vinstmarginalerna minskat kraftigt vilket gör att assistansbolagen genererar överskott långt under välfärdsbranschens snitt på 8 procent. Lönsamheten har nu minskat 3 år i rad. Hur alla mindre bolag ska överleva är det ingen som vet. Tanken är nog att det blir svårt med tanke på att de ekonomiska resurserna inte finns.

Niklas
//sekreterare