torsdag 19 januari 2017

Fel igen Pethrus


Desirée Pethrus LSS-utredaren tycker att Sverige har för många anhörigassistenter.
Pethrus tycker också att Sverige sticker ut i en internationell jämförelse, men det kanske beror på att Sverige faktiskt varit i framkant vad det gäller funktionshinder frågor. Vilket har ändrats drastiskt dem senaste åren och då till det sämre. Detta är ett väldigt olyckligt uttalande från en person som ska utreda och förhoppningsvis förbättra en reform. Men det vi har kunnat se hittills är tydliga tecken på ytterligare försämringar i framtiden.

Det förekommer kritik att barn inte blir självständiga om assistenterna är anhöriga och att inkomsten för familjen blir det som är viktigast. Men sanningen är att det är samhällets ansvar att se till att inga barn far illa, och det gäller självklart barn med funktionshinder också.


När det sen gäller ungdomar och vuxna så är det självklart att självbestämmandet ska stå i fokus. Ingen som inte vill ha sina anhöriga som assistenter ska behöva ha det. Men jag tror att det i många fall kan vara en trygghet, och många gånger kan kännas bättre att slippa ha en främmande människa i sitt hem. Men detta är något som varje person själv måste välja.

För många familjer med barn som har assistans är det den ända möjlighet att få vara privata, då föräldrarna själva är assistenter. Sen har vi problemet vid sjukdom, då är det oftast bara är anhöriga som kan hoppa in vid väldigt kort varsel. Om anhöriga som assistenter togs bort skulle många föräldrar tvingas jobba oavlönat som assistenter med enorma kostnader på annat håll som följd. Så som a-kassa, sjukpenning och socialbidrag m.m.

I våra nordiska grannländer ser det mycket värre ut. I Norge så får anhöriga bara stå som vikarier i en del kommuner. Medan i Finland är det helt katastrof, där erbjuds bara ledsagning. Personlig assistans finns inte över huvudtaget. Vi får verkligen hoppas att det inte är det Pethrus vill efterlikna.

 

Niklas
//sekreterare

tisdag 17 januari 2017

Missförhållanden


För några dagar sedan rapporterade svt om stora missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga. Personalen har bland annat nekat dem boenden något att äta efter kl 17 på kvällen. Samt tvingat dem att stanna på sina rum och utövat ständiga hot mot dem boende.

Personalen har tagit pengar från dem som bor där och satt in på ett Ica-kort för att på så sätt också få även deras bonuscheckar. Det har tagit ett helt år för Karlskoga kommun att reagera på dem här allvarliga missförhållandena. Man kan inte tro att det är sant det man läser.  Ännu mer skrämmande är att Karlskoga kommun inte anmäler händelsen till polisen utan bara inväntar utredning av Inspektionen för vård och omsorg. Men de boende och deras anhöriga kan anmäla personalen till polisen om dem vill. Det kan man verkligen hoppas att dem gör.

Man blir bestört och oroad över den utveckling som sker inom personlig assistans och andra LSS insatser idag. Det här är bara en i raden av alla hemska historier som man får ta del av.

Niklas
//sekreterare

måndag 16 januari 2017

Bemötande inom vården


För några dagar sedan så pratade jag med några kollegor om ett möte som dem varit på, vi pratade bl.a om hur katastrofalt bemötandet hade varit från myndighetens sida.
Det gjorde att vi kom in på hur man som funktionshindrad blir mottagen inom vården ibland. Jag har t.e.x varit med om att läkare och annan vårdpersonal gärna pratar över huvudet på mig. Man vänder sig till min assistent eller tidigare till mina föräldrar och diskuterade problemet ifråga. Precis som om jag inte var närvarade i rummet. Nu kan man ju tro att detta bara skedde när jag var barn men tyvärr inte.




En annan sak som också händer är att om dem inte pratar över huvudet på en så pratar dem gärna med en som var ett barn. Vilket blir en oerhört olustig situation.  Men då kommer det som ofta blir pinsamt för läkaren eller sköterskan ifråga. När man svarar dem på ett vuxet sätt och inte alls som ett barn. Många blir då helt ställda och tappar fattningen. Tyvärr har det här inte bara hänt när man besökt sjukhus och andra vårdinrättningar, utan också i vanliga livet ibland. Som tur är allt mindre nu för tiden men det förekommer. Ofta så ser man chocken när man börjar prata med en del personer för första gången. Man ser att dem tänker; Men oj  kan han prata…


Anledningen att jag tar upp det här är att det visar på hur dålig kunskapen är om funktionshinder i samhället. Vilket är väldigt skrämmande.  Det levde också kvar en förlegad syn framför allt hos många äldre att sitter man i rullstol, ja då har man inte alla hästar hemma. Men i takt med att det blir allt mer upplyst och fler funktionshindrade i media så tror jag att den synen har försvunnit.

Vilka erfarenheter har ni av det här? Skriv gärna en kommentar på vår Facebook sida.

//Niklas
sekreterare

torsdag 12 januari 2017

Ingen förståelse



Jag har nyligen kommit tillbaka efter att ha besökt Polismyndigheten på Kungsholmen avseende ett samtal om verkställighet av utvisning. Polisens syfte med dessa samtal är bland annat att utreda om familjen är villig att samarbeta vid verkställighet av utvisningen eller om de kommer behöva tas i förvar. Detta verkar vara en standardprocess när utvisningar ska verkställas.


Familjen kan inte svenska och tolk var därför bokad till mötet. Familjen har använt Assistansjuristerna som ombud under den senare delen av migrationsprocessen och undertecknad med flera jurister innehar fullmakt att föra familjens talan vid samtal med myndigheter varför vi självklart närvarade vid mötet.

När mötet skulle inledas ifrågasatte dock handläggaren min och min kollegas närvaro med motiveringen att det inte var någon "förhandling". När vi frågade vilket lagstöd handläggaren hade för att neka oss delaktighet i samtalet fortsatte handläggare att svara på samma sätt. När han hade svårt att motivera beslutet försvann han istället för att "kolla med beslutsfattaren" vad som gäller. Detta tog 20 minuter att göra och när handläggaren kom tillbaka meddelade han att vi kunde närvara vid samtalet (såklart).

Mötet inleddes och vi hann inte mer än presentera oss för tolken innan handläggaren hastigt lämnade rummet och i förbifarten uttryckte att han "måste kolla upp en grej". Kvar i rummet satt undertecknad och undertecknads gravida, oroliga klient som självklart inte förstod vad som hänt. "Har vi gjort något fel?", undrade man eftersom handläggaren inte förklarade vad han skulle kolla upp eller varför.

Efter att vi fått vänta i ca 30 minuter (alltså 30 minuter ytterligare efter de 20 minuter det tog för handläggaren att godkänna att jag i egenskap av ombud närvarade) reagerade undertecknad med att ifrågasätta vad som egentligen händer och hur det hanteras. Kvar i rummet satt en annan civilutredare som då försökte kontakta handläggaren som stoppade mötet. Det visade sig senare (efter att undertecknad starkt ifrågasatt förfarandet) att rumsbokningen hade löpt ut eftersom att vi startade mötet 20 minuter för sent och att handläggaren därför försökta ordna med en ny rumsbokning så att mötet ändå kunde hållas.

Under de 30 minuter som handläggaren var borta för att försöka ordna med rumsbokningen hann dock även tolktiden löpa ut varför mötet var tvungen att ställas in och skjutas upp till ett senare tillfälle. Allt detta för att handläggaren utan lagstöd ifrågasatte att klientens ombud närvarade vid samtalet.

Det finns mycket mer att skriva om denna händelse. Att handläggaren i egenskap av representant ifrån Polisen bara försvinner hastigt ifrån mötet där en höggravid, utvisningshotad mamma sitter utan vetskap om anledningen är ett mycket respektlöst sätt att betet sig mot en annan människa med tanke på den pressade situationen som utvisningsbeslutet medför.

Sammanfattningsvis kan sägas att dagens möte vid Polismyndigheten var under all kritik och värdighet. Jag hoppas att detta scenario inte upprepas för vare sig någon av mina klienter, eller någon annan enskild som är föremål för en avslutningsprocess i ett migrationsärende.

Johan
//jurist

Inga skenande kostnader i LSS


I en intervju med Pelle Kölhed som är expert i den LSS-utredning som regeringen tillsatt. Så framkommer det tydligt att utredare Desirée Pethrus inte helt och hållet talar håller sig till fakta. Hon står nämligen och säger i en tv4 intervju att assistansen kostar 70 miljarder. När detta är kostnaden för alla LSS insatser. Kostnaden för personlig assistans skenar inte och ligger fortfarande på 30 miljarder om året. Visst är det mycket pengar, men vad är ett värdigt liv värt? Ska inte alla ha rätt till ett meningsfullt liv? Alla och då menar jag alla kan bli beroende av någon form av LSS insats.

Kostnaden har snarare minskat under 2016 pga alla indragna beslut. Som är resultat av dem domar som kommit i Högsta förvaltnings domstolen. Kostnaderna har minskat med hela 650 miljoner förra året. Men med största sannolikhet kommer dom att öka någon annanstans. Eftersom alla de människor som förlorat sin assistans kommer att behöva någon annan insats.


Pelle Kölhed är besviken då han som expert bara fått vara med på ett möte hittills på 3 timmar. Då startade utredning i maj förra året. Han säger att brukarrörelsen fått oerhört lite inflytande i utredning. Man får känslan att dem vill hålla dom som är beroende av assistans utanför utredningen i största möjliga utsträckning. Han känner en stor oro över resultatet då fokus i utredning ligger på helt fel saker som inte utvecklar assistansen utan snarare begränsar den.

Gå gärna in och läs hela intervjun med Pelle Kölhed på assistanskoll.se

Niklas
//sekreterare

tisdag 10 januari 2017

Misstolkar kommunikation


I en nyligen avkunnad dom uttrycker förvaltningsrätten i Linköping att kommunikation som kräver ingående kunskap endast utgör ett grundläggande behov vid kommunikation med myndighets- och sjukvårdsärenden samt vid samtalsämnen som anses vara integritetsnära. Detta framkommer ur en dom meddelad kort efter en muntlig förhandling där saken gällde assistansersättning efter att en klient fått avslag ifrån Försäkringskassan. Avslaget berodde på att klienten inte uppnådde gränsen på 20 timmar per vecka avseende grundläggande behov (enligt Försäkringskassans bedömning uppgick sökandes grundläggande behov till ca 14 timmar per vecka).

Vår klient yrkade på ett behov av kommunikation avseende 3 timmar om dagen. Försäkringskassan inledde den muntliga förhandlingen med att stå fast vid sin bedömning om att klientens behov av kommunikation inte krävde ingående kunskap och därför ej heller ska anses utgöra ett grundläggande behov. Efter att bevisning presenterats i form av vittnesförhör med klientens läkare,  telefonsamtal med klienten spelats upp m.m. ändrade sig Försäkringskassan i den muntliga förhandlingens sista sekund och vitsordade att ingående kunskap visst krävs för att klienten ska kunna kommunicera, men att behovet bör kunna tillgodoses med 2 timmar per vecka. En slutsats man kan dra av denna vändning är att Försäkringskassan gjorde en hastig skönsmässig bedömning avseende sökandes hjälpbehov då man inte ansåg att man hade något annat val på grund av den omfattande bevisning som presenterats. En annan slutsats som kan dras är att Försäkringskassan dock var noga med att bedöma den uppskattade tiden så att kravet på 20 timmar grundläggande behov inte överskreds. Ett klassiskt fall där prestigen totalt överskuggar den utredningsplikt som myndigheten har enligt undertecknads mening.

Som ombud för klienten kändes det bra efter den muntliga förhandlingen eftersom Försäkringskassan ändå backade och vitsordade att klienten har ett grundläggande behov vid kommunikation (då det krävs ingående kunskap för att förstå klienten). Det kändes dock mindre bra när man läste den meddelade domen och insåg att förvaltningsrätten i Linköping totalt har missuppfattat vad som egentligen menas med kommunikation som kräver ingående kunskap.

Enligt förvaltningsrätten i Linköping ska man till synes dela upp sökandes kommunikation där en viss del anses vara grundläggande behov och en annan del anses vara ett övrigt behov. Enligt förvaltningsrätten tillhör kommunikation som har med myndighets- och sjukvårdskontakter att göra till den förra kategorin medan exempelvis småprat med anhöriga och vänner till den senare kategorin. Även kommunikation som rör integritetsnära samtalsområden hör enligt förvaltningsrätten i Linköping till de grundläggande behoven.

En självklar fråga som uppstår när man tar del av denna märkliga ståndpunkt är givetvis vilken rättskälla förvaltningsrätten i Linköping gör sin bedömning utifrån? Detta sätt att dela upp behovet framgår inte någonstans i varken lagtext eller förarbeten och så vitt vi på Assistansjuristerna vet har det heller inte gjorts enligt tidigare praxis. Det självklara svaret på den fråga blir därför är: ingenstans.

 Förvaltningsrätten i Linköping har uppenbarligen valt att tillämpa lagen på ett helt eget sätt vilket inte kan ses som annat än anmärkningsvärt. I själva verket har lagstiftaren menat att hjälp vid kommunikation är ett grundläggande behov om det krävs ingående kunskap om: 1. Personen 2. funktionsnedsättningen som ger upphov till hjälpbehovet och 3. sättet personen kommunicerar på.

Är dessa rekvisit uppfyllda ska all kommunikation anses vara ett grundläggande behov. Det kan bara konstateras att det är väldigt tråkigt att förvaltningsrätten i Linköping inte är mer nyfikna på deras arbetsuppgifter än de faktiskt tar reda på vad lagen egentligen säger.
Johan
//jurist

Fördomar eller osäkerhet

Personer med olika funktionshinder får ofta uppleva ett minst sagt konstigt bemötande ibland. Jag läste nyligen en artikel som en personlig assistent hade skrivigt angående hur hon känner att folk reagerar när hon är ute med sin brukare. I det här fallet beskrev hon att när hennes brukare äter på en restaurang så kan folk bli besvärade och, det har till och med hänt att någon kommit fram och lagt en servett vid hen. Precis som för att markera att personen ifråga var besvärad av hur hennes brukare åt. Det här är så ovärdigt och lågt av personen ifråga.




Något annat som ofta händer det är att folk byter sida på gatan om en person med funktionshinder kommer. Då kan man ju tro att det är för att den som nu sitter i rullstol ska komma förbi. Men det är knappast det som är orsaken, många gånger kan det vara mycket plats ända sker detta. Det här är något som assistenten också beskriver i sin artikel. Hon menar också att vuxna gärna tystar sina barn om de har frågor istället för att svara på dem.

Min egna erfarenhet är just detta, man tystar sina barn och drar iväg dom. Det som sker är att barnen blir ovettande om funktionshinder och ser detta som något konstigt som man inte ska tala om. Vilka är era erfarenheter? Skriv gärna på vår facebooksida, för vi vill gärna ta del av det.


//Niklas
sekreterare