Stöd och bemötande

Regeringen har beslutat om att alla företag som anställer personer med funktionshinder skall kunna ansöka om lönebidrag. För att hjälpa personer med funktionshinder att lättare  kunna komma ut på arbetsmarknaden.

När jag fick jobb efter att ha varit sjukpensionär i många år, så fick jag ett oerhört positivt bemötande från mitt lokala arbetsförmedlingskontor. Precis så som man hade hoppats och förväntat sig att dem skulle agera.

Sen gick tiden och mitt lönebidrag skulle omprövas. Då började problemen.
Jag och min kollega som tagit sig tid för det inbokade mötet satt och väntade. Till slut ringer jag och får då reda på att handläggaren är försenad, vilket han inte har ringt och berättat.
20 min efter avtalad tid så dyker han upp. Då visar det sig att han slarvat bort de papper som vi skrivit på och skickat in. Helt oacceptabelt och respektlöst.

För en tid sedan fick jag då en ny handläggare. Med förhoppning om ett proffsigare bemötande där. Men tyvärr fick jag återigen bli besviken. Att lämna ett möte för att det inte blir på exakt på det sätt som han föreställt sig. Är inte bara oprofessionellt och barnsligt, det är respektlös mot andra människor som tagit av sin tid.
Oviljan att lösa en situation som uppstår förstår jag inte. Varför är man så fast i rutiner att man inte kan hjälpa andra människor?

Hoppas att ni har haft bättre relationer med arbetsförmedlingen.
 Jag hade hoppats på stöd och peppning för att jag skall ha ork att fortsätta arbeta.
 Inte problem och ovilja att hjälpa till.

Slutligen undrar jag hur arbetsförmedlingen utbildar sina handläggare? Vilken erfarenhet har dem av funktionshinder? Min gissning är att den är ganska liten, med tanke på hur dom bemöter och stöttar mig som behöver deras hjälp.



//Niklas
sekreterare

Välkommen till husarresten

Varför denna dystra titel? Jo det här är titeln på Funk i P1s senaste program med Jonas Franksson och Nora Eklöv. Där dem berättar om sina liv och vilken oro och otrygghet det är att ha kommunal assistans.

Alla kommuner har sina egna bedömningar,
på om man har rätt till personlig assistans eller inte.
För att ta ett exempel;
Anna har fått jobb i en annan kommun, men det vågar hon inte ta för att där hon nu bor så har hon assistans så hon klarar sig, men hon vet aldrig hur det kommer att bli om hon flyttar. Eftersom den nya kommunen kommer att göra en ny utredning och göra sin egen bedömning på hennes behov. Har hon då otur så kan dem besluta att hon inte har rätt till assistans överhuvudtaget.

                                                                                 

   



Så här stora skillnader är det ute i landet. Vilket gör att det blir svårt för personer med funktionshinder att leva ett liv som alla andra. Jonas Franksson som är med i P1 kan inte gå ut alls på fredagar för då har han ingen assistans. Då har han ju faktiskt husarrest, vilket man annars bara ger någon som har begått ett brott. Vilket jag knappast tror att Jonas har gjort.


Problemet för Jonas och många andra är att rätten till ett aktivt och självständigt liv avgörs vilken hjälp man behöver i badrummet. Skillnaden mellan personer med funktionshinder och någon som har begått ett brott är stor. Men man frihetsberövas faktiskt på ett liknande sätt.
Brottslingar i ett fängelse och många personer med stora hjälpbehov i sina hem.

Avslutningsvis så hoppas jag Sveriges regering nu kommer på andra tankar kring dem besparingar som man tänker göra inom LSS. När man nu fått kritik från FN gällande hur man tänker när det gäller stödet för dem som behöver det allra mest.




//Niklas
sekreterare

Tillgängligt-fortfarande inte verklighet

För några år sedan kom det en tillgänglighetslag, vilket innebär att alla nya allmänna lokaler så som restauranger, pubar, caféer och teatrar för att ta några exempel måste vara anpassade. Så att alla kommer in i lokalen och kan använda dem på det sätt som det är tänkt.

Vi på Assistansjuristerna läste för en tid sedan att Falun kommun gav tillstånd att bygga om ett café till bryggeri i en lokal 15 meter upp i luften. Ingen hiss finns, vad planritningarna visar så verkar även lokalen var svår att besöka om man har rullstol, elrullstol eller på något annat sätt har svårt att ta sig fram. Det här vill säga om man överhuvudtaget skulle ta sig upp i lokalen på något mirakulöst sätt.

Vilken erfarenhet har du av otillgänglighet? När man som funktionshindrad ska leta efter en bra restaurang i Stockholm så är det inte helt lätt. Först vill man ju som alla andra äta gott om man någon gång går ut. Sen måste man kolla, kommer jag in. Om inte finns det ramp, hur är det med handikapptoalett. Om det finns en handikapptoalett är den tillräckligt stor för mig och min rullstol alternativt elrullstol.

Ett ganska nytt exempel är att jag personligen besökte en restaurang i Stockholm där det var en kant på ca 10cm för att komma in. Det hade inte restaurang ägaren tänkt på att åtgärda. Vilket faktiskt hade varit en väldigt enkel sak att ordna. Många gånger inser inte restauranger, caféer och andra ställen på att dem faktiskt förlorar inkomster på att inte ha anpassat lokalerna.

För vi som använder rullstol, elrullstol eller på något sätt inte tar oss fram som andra, går ju naturligtvis till det ställe där vi kommer in. Så kära restaurang ägare, tänk på vilka större inkomster ni skulle göra om ni bara anpassade era lokaler. För som en bekant sa: -Vilket café går en mamma med barnvagn, jo där man enklast kommer in. Utan en massa trappor och trånga dörrar. Så det är inte bara personer med funktionshinder som väljer bort otillgängliga lokaler.

Niklas
//sekreterare

Något positivt

Med all den negativa publicitet som personlig assistans får i media, så var det roligt att hitta en artikel i aftonbladet som faktiskt handlade om något positivt.

Maria Skinnargård tycker att assistansen får så mycket negativ publicitet, så hon har startat en Facebook grupp ”Tackvare assistansen” som hyllar personlig assistans och assistenterna. Hon skriver att utan assistenterna skulle hennes dotter Lova inte kunna ha ett liv som andra barn.

Det är alltid så mycket snack om kostnader och fusk, men tyvärr lyfts det aldrig fram vilken skillnad personlig assistans faktiskt gör i livet.

När artikeln skrevs hade gruppen funnits i en vecka och hade då redan fått 1300 medlemmar. Hela tiden skriver föräldrar om vilken positiv betydelse alla assistenter har för deras barn.
 
Gruppen fungerar som en hyllning till alla assistenter och samtidigt en mötesplats för alla föräldrar. Gruppen är till för alla som vill träffas och inspirera varandra, men framför allt visa vikten av personlig assistans.

Slutligen säger Maria att det bästa med gruppen är att vi blivit så många. Som kan lyfta fram det här, så att det kan nå politiker och andra beslutsfattare.

Niklas
//sekreterare

Regeringens egen bild

Regeringen har varit med och skapat bilden av en kostnadsutveckling inom personlig assistans som skenar. Vilket inte alls stämmer överens med verkligheten. Bilden som skapas är att assistansbranschen består av fuskare och vinsthungriga assistanssamordnare. Det här är den bild som regeringen vill förmedla till media, för att som nu kunna gå ut och säga att det kommer ytterligare nedskärningar inom LSS.

Under 2016 har vi sett en dramatisk förändring. Först ber regeringen försäkringskassan att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar. Sen kommer ett lagförslag om att man när som helst ska kunna ändra timbeloppet. Så att som tidigare säga att det är en smygavveckling av personlig assistans stämmer inte längre. Nu mörkar inte regeringen med sina planer på att skära ner och förstöra reformen.

I forskningslitteraturen så finns det inget som tyder på att assistansbranschen präglas av stora vinster eller att fusket är särskilt utbrett. Men ändå är det den bilden som ständigt figurerar i media.

Kostnadsutvecklingen är något som gärna framkommer då regeringen pratar om LSS.
Där hör man också att om vi drar ner på personlig assistans så finns det mer pengar till andra insatser som ledsagning tex. Varför kan man fråga sig? Är man i behov av personlig assistans så har man ju ingen nytta av ledsagning och tvärtom.

För att spinna vidare på det här med dem ökade kostnaderna, så är det något som började höras redan på 90-talet. Då många menade att assistansen kostade för mycket och att vi har ju knappt råd med äldrevården. Men faktum är att samtidigt har en rad skatter sänkts dem senaste åren och det väldigt mycket, vilket har gjort att det inte finns samma resurser till vårdsektorn. Om det gäller äldrevård, sjukhusvård eller personlig assistans. Vad gör man då? Jo man måste hitta någonstans att göra besparingar, och då är det lätt att spara in på en grupp i samhället som inte är en så stor del av befolkningen.

 

//Niklas

sekreterare