30 år sedan personlig assistans kom till Sverige

I år är det 30 år sedan det första pilotprojektet kom till, som sedan skulle utvecklas till LSS-lagen. Adolf Ratzka är en av initiativtagarna till personlig assistans i Sverige. Han var den som startade det första projektet som sedan blev personlig assistans LSS.

Adolf Ratzka kom till Sverige 1973 från Kalifornien där han studerat i 7 år. Innan dess hade han bott på institution i Tyskland, där allt bestämdes av personalen till och med när han skulle gå på toaletten. När han kom till Sverige så fascinerades han av hur ett välfärdsamhälle som Sverige kunde vara så eftersatt när det gällde frågor för personer med funktionshinder.

Fram till 90-talet så var personer med funktionshinder hänvisade till hemtjänst och olika  former av boendeservice, där personalen i stort sätt bestämde allt. Ett exempel är att äldre personer kunde få gå och lägga sig kl 17 med en smörgås vid sängen. Hjälpen man fick gavs då uteslutande i hemmet, frihet, självbestämmande och möjligt till ett rikt liv fanns inte alls.
En person kunde få hjälp av 67 olika människor på en boendeserviceanläggning i Stockholm under den här tiden. Det här är en mardröm för personer med funktionshinder där det krävs ingående kunskap. Här fanns inget av det som nu står i LSS-lagen som t.ex:
5 § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

På den här tiden kunde man vara hänvisad till 5 olika huvudmän som hade hand om olika insatser. Vilket måste ha gjort livet väldigt svårt för personer i behov av dessa insatser.
Begreppet personlig assistans föds på 1980-talet då Ratzka börjar med att skriva artiklar och på så vis lanserade begreppet personlig assistans. I januari 1987 så startade då pilot projektet som sedan skulle utvecklas till LSS-lagen.  Redan där så tog man fram det som skulle bli behovsbedömningen plus en rad andra saker som sedan skulle inkluderas i LSS-lagen. Det viktigaste stödet kom från Folkpartiet och Bengt Westerberg som tog kontakt med projektet 1986 efter att ha läst en artikel i tidningen.

Tanken med projektet var att den personliga assistansen skulle ges med samma pengar som tidigare insatser hade kostat. För att knyta an till dagens kostnadsdebatt, så var det när de anhöriga ersattes med andra assistenter som kostnaderna började synas i Försäkringskassans statistik. Adolf Ratzka anser att det numera behövs en uppdaterad lagstiftning en LSS 2.0 som kan skydda och ta tillvara rättigheterna för personer med funktionshinder. Eftersom domar i förvaltningsdomstolarna är en stor orsak till att många förlorar sin assistans.

Har du förlorat din assistans? Tveka inte att kontakta oss på Assistansjuristerna.

Niklas
//sekreterare

Varför får man inte hjälp efter 65?

Sven Aivert är blind och sitter i rullstol, han har i flera år ansökt om personlig assistans och ett anpassat boende. Men endast blivit beviljad 30 timmars ledsagning i månaden.
Han har gradvis blivit sämre genom åren och då blivit i behov av mer hjälp. 2007 drabbades han av inflammation i synnerven och förändringar i gula fläcken vilket orsakade att han blev blind. Han fick då endast 6 timmars ledsagning i veckan. 2010 blev han beroende av rullstol pga sin polyneuropati, i samband med detta fick han sitt ärende omprövat.

Sven behöver hjälp vid förflyttningar, måltider och personlig hygien vilket borde vara tillräckligt för att få personlig assistans.
I §1 i under personkrets 3 i LSS-lagen står följande: Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service.

Men tyvärr  så struntar socialförvaltningen i det och beslutade att han inte längre tillhör personkrets 3 i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Man menar att hans funktionshinder beror på normalt åldrande vilket inte stämmer. Detta är något som kan drabba människor i alla åldrar. Sven har nu sökt om personlig assistans sedan 2011, men fått bara avslag. För att kunna få personlig assistans så får man inte vara över 65 år. Har man däremot ett beslut när man fyller 65 år så får man behålla det sedan. Man avslog gång på gång hans ansökan, vilket gjorde att han sen efter 65 inte längre kunde få personlig assistans. Det här trots att han sedan 2010 haft ett stort och omfattande behov. Problemet är att personer över 65, inte får den hjälp som dem behöver utan automatiskt är hänvisade till hemtjänst. Lagen behöver ändras i många avseenden, och det här är ett av dom.



Har ni fått ett avslag eller ska ni ha en omprövning av ett beslut, tveka inte att kontakta oss på Assistansjuristerna.

Niklas
/sekreterare

Man tror inte det är sant

Tidigare skrev jag ett inlägg om missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga. Där personalen stal pengar och var hemska mot dem boende. Nu har det uppdagats att fler gruppboenden har missförhållanden.

Peter bor på ett gruppboende i Eskilstuna i Sörmland. Han har down syndrom och han har även dåliga tänder vilket gör att han har svårt med att äta en del saker. På Peters boende jobbade en kvinna som var hemsk, hon tvingade bl.a Peter att äta hårdare föda fast hon visste om hans dåliga tänder. Hon kunde också utan någon som helst anledning knuffa till någon av brukarna så att dem ramlade.

Peter berättar att han en gång blev tvingad att se på tv inne hos en granne fast han bad om att få vara själv i sitt rum. Det här är så hemskt att man inte tror det är sant. Systern berättar att personalen ofta skrek hemska saker till dem boende. Man kan inte förstå varför man väljer att arbeta på ett LSS-boende om man, i själva verket verkar vantrivas där. För ingen människa som trivs på sitt arbete kan ju bete sig på det här sättet.

Vad hände då med kvinnan på Peters boende? Jo till slut så blev hon anmäld och kommunen tvingade henne att sluta. Peter ringde då sin syster och var jätteglad, vilket inte är svårt att förstå.

Niklas
//sekreterare

Motion=gemenskap

Jag ville skriva om något lite annorlunda ämne än jag vanligtvis brukar göra, och hittade då en artikel om ett spännande och bra projekt, som ni kan läsa om nedan.

På ett LSS-boende i Östersund har man satt igång ett projekt som handlar om att alla ska motionera mera. Vilket är väldigt bra då, många personer med funktionshinder gärna blir stilla sittande.

Det hela började med en tävling där man kunde vinna biobiljetter. Tävlingen blev så uppskattad så man beslutade sig för att göra en tävling med hälsotema. Två av dem intervjuade har redan gått 3,7 mil tillsammans, vilket är väldigt bra gjort.
Även personalen är med på det hela. Vilket skapar en samhörighet och motiverar alla att hänga med. Att hitta en motionsform som är rolig, är en förutsättning för att man ska göra något. Annars är det lätt att man kommer på förevändningar för att låta bli. Men här är det nog ett bra sätt att göra det roligt med motion.

Vård och Omsorgsnämnden i Östersunds kommun har avsatt 2 miljoner kronor till att höja kvalitetsnivån på verksamheten. Det är inte varje dag man hör att en kommun satsar pengar på LSS-verksamhet. Det är oerhört glädjande i dessa tider. När besparingar är vanligast. LSS-boendet ska sen söka pengar till en resa som ska gå lika långt som de tillsammans har promenerat. Målet är att komma ända till Malmö, vilket är en ganska lång resa. Lyckas man att gå så många steg så kan man inte annat än bli imponerad.

Niklas
//sekreterare

Fel igen Pethrus

Desirée Pethrus LSS-utredaren tycker att Sverige har för många anhörigassistenter.
Pethrus tycker också att Sverige sticker ut i en internationell jämförelse, men det kanske beror på att Sverige faktiskt varit i framkant vad det gäller funktionshinder frågor. Vilket har ändrats drastiskt dem senaste åren och då till det sämre. Detta är ett väldigt olyckligt uttalande från en person som ska utreda och förhoppningsvis förbättra en reform. Men det vi har kunnat se hittills är tydliga tecken på ytterligare försämringar i framtiden.

Det förekommer kritik att barn inte blir självständiga om assistenterna är anhöriga och att inkomsten för familjen blir det som är viktigast. Men sanningen är att det är samhällets ansvar att se till att inga barn far illa, och det gäller självklart barn med funktionshinder också.

När det sen gäller ungdomar och vuxna så är det självklart att självbestämmandet ska stå i fokus. Ingen som inte vill ha sina anhöriga som assistenter ska behöva ha det. Men jag tror att det i många fall kan vara en trygghet, och många gånger kan kännas bättre att slippa ha en främmande människa i sitt hem. Men detta är något som varje person själv måste välja.

För många familjer med barn som har assistans är det den ända möjlighet att få vara privata, då föräldrarna själva är assistenter. Sen har vi problemet vid sjukdom, då är det oftast bara är anhöriga som kan hoppa in vid väldigt kort varsel. Om anhöriga som assistenter togs bort skulle många föräldrar tvingas jobba oavlönat som assistenter med enorma kostnader på annat håll som följd. Så som a-kassa, sjukpenning och socialbidrag m.m.

I våra nordiska grannländer ser det mycket värre ut. I Norge så får anhöriga bara stå som vikarier i en del kommuner. Medan i Finland är det helt katastrof, där erbjuds bara ledsagning. Personlig assistans finns inte över huvudtaget. Vi får verkligen hoppas att det inte är det Pethrus vill efterlikna.

 

Niklas
//sekreterare

Missförhållanden

För några dagar sedan rapporterade svt om stora missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga. Personalen har bland annat nekat dem boenden något att äta efter kl 17 på kvällen. Samt tvingat dem att stanna på sina rum och utövat ständiga hot mot dem boende.

Personalen har tagit pengar från dem som bor där och satt in på ett Ica-kort för att på så sätt också få även deras bonuscheckar. Det har tagit ett helt år för Karlskoga kommun att reagera på dem här allvarliga missförhållandena. Man kan inte tro att det är sant det man läser.  Ännu mer skrämmande är att Karlskoga kommun inte anmäler händelsen till polisen utan bara inväntar utredning av Inspektionen för vård och omsorg. Men de boende och deras anhöriga kan anmäla personalen till polisen om dem vill. Det kan man verkligen hoppas att dem gör.

Man blir bestört och oroad över den utveckling som sker inom personlig assistans och andra LSS insatser idag. Det här är bara en i raden av alla hemska historier som man får ta del av.

Niklas
//sekreterare

Bemötande inom vården

För några dagar sedan så pratade jag med några kollegor om ett möte som dem varit på, vi pratade bl.a om hur katastrofalt bemötandet hade varit från myndighetens sida.
Det gjorde att vi kom in på hur man som funktionshindrad blir mottagen inom vården ibland. Jag har t.e.x varit med om att läkare och annan vårdpersonal gärna pratar över huvudet på mig. Man vänder sig till min assistent eller tidigare till mina föräldrar och diskuterade problemet ifråga. Precis som om jag inte var närvarade i rummet. Nu kan man ju tro att detta bara skedde när jag var barn men tyvärr inte.

En annan sak som också händer är att om dem inte pratar över huvudet på en så pratar dem gärna med en som var ett barn. Vilket blir en oerhört olustig situation.  Men då kommer det som ofta blir pinsamt för läkaren eller sköterskan ifråga. När man svarar dem på ett vuxet sätt och inte alls som ett barn. Många blir då helt ställda och tappar fattningen. Tyvärr har det här inte bara hänt när man besökt sjukhus och andra vårdinrättningar, utan också i vanliga livet ibland. Som tur är allt mindre nu för tiden men det förekommer. Ofta så ser man chocken när man börjar prata med en del personer för första gången. Man ser att dem tänker; Men oj  kan han prata…

Anledningen att jag tar upp det här är att det visar på hur dålig kunskapen är om funktionshinder i samhället. Vilket är väldigt skrämmande.  Det levde också kvar en förlegad syn framför allt hos många äldre att sitter man i rullstol, ja då har man inte alla hästar hemma. Men i takt med att det blir allt mer upplyst och fler funktionshindrade i media så tror jag att den synen har försvunnit.

Vilka erfarenheter har ni av det här? Skriv gärna en kommentar på vår Facebook sida.

//Niklas
sekreterare

Ingen förståelse

Jag har nyligen kommit tillbaka efter att ha besökt Polismyndigheten på Kungsholmen avseende ett samtal om verkställighet av utvisning. Polisens syfte med dessa samtal är bland annat att utreda om familjen är villig att samarbeta vid verkställighet av utvisningen eller om de kommer behöva tas i förvar. Detta verkar vara en standardprocess när utvisningar ska verkställas.


Familjen kan inte svenska och tolk var därför bokad till mötet. Familjen har använt Assistansjuristerna som ombud under den senare delen av migrationsprocessen och undertecknad med flera jurister innehar fullmakt att föra familjens talan vid samtal med myndigheter varför vi självklart närvarade vid mötet.

När mötet skulle inledas ifrågasatte dock handläggaren min och min kollegas närvaro med motiveringen att det inte var någon "förhandling". När vi frågade vilket lagstöd handläggaren hade för att neka oss delaktighet i samtalet fortsatte handläggare att svara på samma sätt. När han hade svårt att motivera beslutet försvann han istället för att "kolla med beslutsfattaren" vad som gäller. Detta tog 20 minuter att göra och när handläggaren kom tillbaka meddelade han att vi kunde närvara vid samtalet (såklart).

Mötet inleddes och vi hann inte mer än presentera oss för tolken innan handläggaren hastigt lämnade rummet och i förbifarten uttryckte att han "måste kolla upp en grej". Kvar i rummet satt undertecknad och undertecknads gravida, oroliga klient som självklart inte förstod vad som hänt. "Har vi gjort något fel?", undrade man eftersom handläggaren inte förklarade vad han skulle kolla upp eller varför.

Efter att vi fått vänta i ca 30 minuter (alltså 30 minuter ytterligare efter de 20 minuter det tog för handläggaren att godkänna att jag i egenskap av ombud närvarade) reagerade undertecknad med att ifrågasätta vad som egentligen händer och hur det hanteras. Kvar i rummet satt en annan civilutredare som då försökte kontakta handläggaren som stoppade mötet. Det visade sig senare (efter att undertecknad starkt ifrågasatt förfarandet) att rumsbokningen hade löpt ut eftersom att vi startade mötet 20 minuter för sent och att handläggaren därför försökta ordna med en ny rumsbokning så att mötet ändå kunde hållas.

Under de 30 minuter som handläggaren var borta för att försöka ordna med rumsbokningen hann dock även tolktiden löpa ut varför mötet var tvungen att ställas in och skjutas upp till ett senare tillfälle. Allt detta för att handläggaren utan lagstöd ifrågasatte att klientens ombud närvarade vid samtalet.

Det finns mycket mer att skriva om denna händelse. Att handläggaren i egenskap av representant ifrån Polisen bara försvinner hastigt ifrån mötet där en höggravid, utvisningshotad mamma sitter utan vetskap om anledningen är ett mycket respektlöst sätt att betet sig mot en annan människa med tanke på den pressade situationen som utvisningsbeslutet medför.

Sammanfattningsvis kan sägas att dagens möte vid Polismyndigheten var under all kritik och värdighet. Jag hoppas att detta scenario inte upprepas för vare sig någon av mina klienter, eller någon annan enskild som är föremål för en avslutningsprocess i ett migrationsärende.

Johan
//jurist

Inga skenande kostnader i LSS

I en intervju med Pelle Kölhed som är expert i den LSS-utredning som regeringen tillsatt. Så framkommer det tydligt att utredare Desirée Pethrus inte helt och hållet talar håller sig till fakta. Hon står nämligen och säger i en tv4 intervju att assistansen kostar 70 miljarder. När detta är kostnaden för alla LSS insatser. Kostnaden för personlig assistans skenar inte och ligger fortfarande på 30 miljarder om året. Visst är det mycket pengar, men vad är ett värdigt liv värt? Ska inte alla ha rätt till ett meningsfullt liv? Alla och då menar jag alla kan bli beroende av någon form av LSS insats.

Kostnaden har snarare minskat under 2016 pga alla indragna beslut. Som är resultat av dem domar som kommit i Högsta förvaltnings domstolen. Kostnaderna har minskat med hela 650 miljoner förra året. Men med största sannolikhet kommer dom att öka någon annanstans. Eftersom alla de människor som förlorat sin assistans kommer att behöva någon annan insats.

Pelle Kölhed är besviken då han som expert bara fått vara med på ett möte hittills på 3 timmar. Då startade utredning i maj förra året. Han säger att brukarrörelsen fått oerhört lite inflytande i utredning. Man får känslan att dem vill hålla dom som är beroende av assistans utanför utredningen i största möjliga utsträckning. Han känner en stor oro över resultatet då fokus i utredning ligger på helt fel saker som inte utvecklar assistansen utan snarare begränsar den.

Gå gärna in och läs hela intervjun med Pelle Kölhed på assistanskoll.se

Niklas
//sekreterare

Misstolkar kommunikation

I en nyligen avkunnad dom uttrycker förvaltningsrätten i Linköping att kommunikation som kräver ingående kunskap endast utgör ett grundläggande behov vid kommunikation med myndighets- och sjukvårdsärenden samt vid samtalsämnen som anses vara integritetsnära. Detta framkommer ur en dom meddelad kort efter en muntlig förhandling där saken gällde assistansersättning efter att en klient fått avslag ifrån Försäkringskassan. Avslaget berodde på att klienten inte uppnådde gränsen på 20 timmar per vecka avseende grundläggande behov (enligt Försäkringskassans bedömning uppgick sökandes grundläggande behov till ca 14 timmar per vecka).

Vår klient yrkade på ett behov av kommunikation avseende 3 timmar om dagen. Försäkringskassan inledde den muntliga förhandlingen med att stå fast vid sin bedömning om att klientens behov av kommunikation inte krävde ingående kunskap och därför ej heller ska anses utgöra ett grundläggande behov. Efter att bevisning presenterats i form av vittnesförhör med klientens läkare,  telefonsamtal med klienten spelats upp m.m. ändrade sig Försäkringskassan i den muntliga förhandlingens sista sekund och vitsordade att ingående kunskap visst krävs för att klienten ska kunna kommunicera, men att behovet bör kunna tillgodoses med 2 timmar per vecka. En slutsats man kan dra av denna vändning är att Försäkringskassan gjorde en hastig skönsmässig bedömning avseende sökandes hjälpbehov då man inte ansåg att man hade något annat val på grund av den omfattande bevisning som presenterats. En annan slutsats som kan dras är att Försäkringskassan dock var noga med att bedöma den uppskattade tiden så att kravet på 20 timmar grundläggande behov inte överskreds. Ett klassiskt fall där prestigen totalt överskuggar den utredningsplikt som myndigheten har enligt undertecknads mening.

Som ombud för klienten kändes det bra efter den muntliga förhandlingen eftersom Försäkringskassan ändå backade och vitsordade att klienten har ett grundläggande behov vid kommunikation (då det krävs ingående kunskap för att förstå klienten). Det kändes dock mindre bra när man läste den meddelade domen och insåg att förvaltningsrätten i Linköping totalt har missuppfattat vad som egentligen menas med kommunikation som kräver ingående kunskap.

Enligt förvaltningsrätten i Linköping ska man till synes dela upp sökandes kommunikation där en viss del anses vara grundläggande behov och en annan del anses vara ett övrigt behov. Enligt förvaltningsrätten tillhör kommunikation som har med myndighets- och sjukvårdskontakter att göra till den förra kategorin medan exempelvis småprat med anhöriga och vänner till den senare kategorin. Även kommunikation som rör integritetsnära samtalsområden hör enligt förvaltningsrätten i Linköping till de grundläggande behoven.

En självklar fråga som uppstår när man tar del av denna märkliga ståndpunkt är givetvis vilken rättskälla förvaltningsrätten i Linköping gör sin bedömning utifrån? Detta sätt att dela upp behovet framgår inte någonstans i varken lagtext eller förarbeten och så vitt vi på Assistansjuristerna vet har det heller inte gjorts enligt tidigare praxis. Det självklara svaret på den fråga blir därför är: ingenstans.

 Förvaltningsrätten i Linköping har uppenbarligen valt att tillämpa lagen på ett helt eget sätt vilket inte kan ses som annat än anmärkningsvärt. I själva verket har lagstiftaren menat att hjälp vid kommunikation är ett grundläggande behov om det krävs ingående kunskap om: 1. Personen 2. funktionsnedsättningen som ger upphov till hjälpbehovet och 3. sättet personen kommunicerar på.

Är dessa rekvisit uppfyllda ska all kommunikation anses vara ett grundläggande behov. Det kan bara konstateras att det är väldigt tråkigt att förvaltningsrätten i Linköping inte är mer nyfikna på deras arbetsuppgifter än de faktiskt tar reda på vad lagen egentligen säger.

Johan
//jurist

Fördomar eller osäkerhet

Personer med olika funktionshinder får ofta uppleva ett minst sagt konstigt bemötande ibland. Jag läste nyligen en artikel som en personlig assistent hade skrivigt angående hur hon känner att folk reagerar när hon är ute med sin brukare. I det här fallet beskrev hon att när hennes brukare äter på en restaurang så kan folk bli besvärade och, det har till och med hänt att någon kommit fram och lagt en servett vid hen. Precis som för att markera att personen ifråga var besvärad av hur hennes brukare åt. Det här är så ovärdigt och lågt av personen ifråga.

Något annat som ofta händer det är att folk byter sida på gatan om en person med funktionshinder kommer. Då kan man ju tro att det är för att den som nu sitter i rullstol ska komma förbi. Men det är knappast det som är orsaken, många gånger kan det vara mycket plats ända sker detta. Det här är något som assistenten också beskriver i sin artikel. Hon menar också att vuxna gärna tystar sina barn om de har frågor istället för att svara på dem.

Min egna erfarenhet är just detta, man tystar sina barn och drar iväg dom. Det som sker är att barnen blir ovettande om funktionshinder och ser detta som något konstigt som man inte ska tala om. Vilka är era erfarenheter? Skriv gärna på vår facebooksida, för vi vill gärna ta del av det.

//Niklas
sekreterare

Ansökan tappas bort

För ca tre år sedan ansöker en godman om personlig assistans för sin huvudman. Detta gjordes i februari 2014. Det hela skulle inte vara så konstigt, om det inte var för att man inte fick svar på två år. Nu kan man ju tro att det var ett enstaka misstag som ibland händer. Men tyvärr inte…

Sedan sommaren 2015 är det den fjärde ansökan som tappas bort. Ärendet gick så långt att för två veckor sedan tog IVO=Inspektionen för vård och omsorg emot en lex sarah anmälan.  Den kom från nämnden för personer med funktionsnedsättning som helt enkelt anmälde sig själva. Nu kan man ju tycka att om nämnden hade gjort sitt jobb så hade man sluppit anmäla sig själva. En helt otrolig historia som lätt hade kunnat undvikas.

Det hela uppmärksammades inte förrän mannen ifråga själv drog tillbaka sin ansökan, två år och tre månader efter att han lämnat in den för sin huvudmans räkning.

 

 

 

Ett annat fall var en vårdnadshavare som ansökt om korttidstillsyn för sitt barn i september 2015, tiden gick men man fick inget besked. I april 2016 hörde vårdnadshavaren av sig till nämnden för att höra vad som pågick. Med svaret att handläggaren helt glömt bort att skicka en beställning till utföraren och på så sätt hade ärendet fastnat.

Det här är inte unikt för när nämnden blir tillfrågade så är det hela 3 ärenden sen sommaren 2015 som tappats bort. Tappats bort hur kan man som kommunalnämnd tappa bort ärenden? Man tror knappt att det är sant.

Nu ligger 2 hela ärenden hos IVO för utredning. Man ska undersöka om det finns ytterligare ärenden som måste utredas. Har ni blivit utsatta för något liknande? Kontakta oss på Assistansjuristerna så hjälper vi er.

Niklas
//sekreterare

Minskad assistans i framtiden

Regeringens utredare av LSS säger i en intervju att antalet timmar som varje assistansberättigad får i framtiden kommer att minska. Detta trots de stora protester som varit under det gångna året. Hon har också farit med ännu större osanning vad det gäller kostnaderna för personlig assistans. Först har vi kunnat höra att det kostar 30 miljarder om året, men nu plötsligt säger hon att det koster det 70 miljarder om året. Det här kan ju vem som helst förstå att man vinklar saker och ting så att det ska passa ens egna syften.

Att regeringens speciella utredare i frågan skulle vara opartisk betvivlar jag starkt. Att hon kommer från  KD ett parti som säger sig värna om assistansen, och har uttalat sig starkt emot regeringens besparingar. Det spelar tydligen ingen som helst roll. För  tydligen är hon inte av samma åsikt som sina partikollegor.

Ett ytterligare slag mot personer med behov av assistans är att man nu ska se över anställningen av anhörigassistenter. Vad det betyder kan vi nog alla räkna ut. Man vill begränsa möjligheten för anhöriga att jobba som assistenter. Vilket är helt galet, då det är där den största tryggheten ligger för många med svåra funktionshinder.

Niklas
//sekreterare

Högsta förvaltningsdomstolen stjälper igen

På senare tid har HFD= Högsta förvaltningsdomstolen ställt till med lika mycket elände som regeringens hårdare assistanspolitik. Följande fall handlar om schablonbeloppet, alltså den summa som kommuner och Försäkringskassan betalar för varje beviljad assistanstimme.

I vanliga fall kostar en assistanstimme 284 kr som är fastställt av regeringen. Men i det här aktuella fallet vill inte Höganäs kommun betala mer än 247kr per timme. För att inte gå in på för mycket på detaljer och krångla till saker så, kan jag säga att beslutet överklagades till Förvaltningsrätten som biföll överklagan med följande motivering:

”Ekonomiskt stöd för personlig assistans enligt LSS lämnas till skäliga kostnader. Någon i lag angiven summa eller något rekommenderat schablonbelopp finns inte för sådan ersättning. AA har valt att anlita en assistansanordnare för att få assistansen utförd och för detta betalar hon samma ersättning per timme som regeringen har fastställt som schablonbelopp för den statliga assistansersättningen. Denna ersättning utgör därmed den faktiska kostnaden för AAs personliga assistans. Eftersom kostnaden inte överstiger schablonbeloppet och det inte framkommit något som talar för en annan bedömning får den anses skälig. Det saknar då betydelse att AA inte har lämnat något underlag för att bedöma anordnarens kostnader.”

Kammarrätten kom att göra samma bedömning i det här fallet. Höganäs kommun som inte verkar ha några som helst skrupler överklagar till HFD. Då tror ju säkert alla och jag med att HFD skulle komma till samma slutsats som tidigare instanser. Men tyvärr har man en helt galen syn på saken. Man anser att kommunen bara har skyldighet att utge ersättning för verkliga kostnaderna för assistansen så vidare det anses som skäliga. Man struntar helt i att kommunen ska ha samma ersättningsskyldighet som Försäkringskassan.

 

Niklas
//sekreterare

 

Bifall och avslag

 

Nästa del av FUBs rapport handlar om bifall och avslag inom olika LSS insatser. Av 179 insatser som överklagats till Förvaltningsrätten så avslogs hela 143 st. Endast 36 fall blev ett bifall, det här är skrämmande siffror. Vi pratar om en avslagsfrekvens på hela 79,9 procent. Bara under den första perioden av 2016.

 

Om vi tar ett exempel som personlig assistans så har vi 25 bifall och hela 55 avslag. Mer en dubbelt så många avslag. Vad kan detta bero på? Hur som helst är rättsäkerheten hotad för personer med funktionshinder.



En annan kategori med oroväckande siffror är bostad med särskild service där vi har en avslags procent med hela 95,5 procent. Sen har vi kontaktperson där avslags procenten ligger på 86,4 procent.

Vi behöver alla vara oroliga när rättsväsendet ser ut så här. Det som är svårt att förstå är att förvaltningsdomstolarna kan vara så här. Den enskilde har inte mycket chans som det ser ut nu. Nästa gång handlar det om ärendet där den enskilde fått bifall, vilket är betydligt roligare läsning.

 

Niklas
//sekreterare

Ny rapport från FUB

Länsförbundet för barn och vuxna med utvecklingstörning har presenterat en ny rapport. Vilken jag kommer att blogga om denna vecka. Den första delen av rapporten handlar om insats och kommun.

Så många som 171 domar bara mellan januari och april 2016 gällande LSS insatser. Rapporten vill visa på följande:

Vilka insatser som överklagats och i vilken omfattning

Vilken/Vilka insatser avslås mest respektive minst

Vilka kommuner är det som överklagar

Slutligen är det någon eller några kommuner som utmärker sig mest vad det gäller antal överklagningar

Av alla insatser som överklagats är personlig assistans i topp med 45,3 procent medan Råd och stöd har 0 procent och korttidsvistelse utanför det egna hemmet bara 0,5 procent. Att det är just personlig assistans som ligger i topp är inte så konstigt med tanke på senaste tidens hårdare bedömning av just den insatsen.

Av 179 överklagande ärenden kom hela 84 från Stockholms Stadsdelar. Enskede är den stadsdelen med flest överklagande ärenden sedan kommer Spånga-Tensta för att följas av Skarpnäck, Skärholmen och Farsta. Nu har jag bara tagit personlig assistans, men siffrorna är skrämmande hur som helst. Detta är intressant med tanke på att tydligen spelar det roll var man bor, fast det inte ska göra det. Bedömningarna av dessa insatser ska vara lika över hela landet.

Den totala listan för antalet överklagande fall toppas av Södertälje 13, Värmdö 13 och Enskede-Årsta som har hela 10 fall av 84. Andra stadsdelar som inte heller är särskilt bra är: Hässelby-Vällingby 8, Hägersten-Liljeholmen 8 samt Kungsholmen 8. Medan Södermalm tex bara har 2 fall.

 

Det här är en lite del av rapporten, mer kommer senare i veckan.

God fortsättning

Niklas
//sekreterare

Sondmatning ger rätt till personlig assistans

Äntligen får vi se en positiv dom som kan ha stor betydelse för bedömningen av det grundläggande behovet matsituation. För tidigare har det bara räknats som ett grundläggande behov om man inte kan föra maten till munnen på egen hand.
Men nu har en 8-årig flicka fått rätt i Kammarrätten att intag av föda via sond i magen ska räknas som ett grundläggande behov, eftersom måltider enligt lag är ett grundläggande behov.  Därför är också sondmatning en form av måltid som ska räknas in enligt kammarrätten.

Enligt en tidigare dom från Högsta Förvaltnings Domstolen så ska intag av föda med sond räkans som egenvård och inte ett grundläggande behov. Hur man nu kan anse att detta är helt obegripligt. Att äta så väl som att andas måste väl vara ett grundläggande behov om något.

Tyvärr tycker inte Försäkringskassan att den här domen kan bli vägledande för gamla eller kommande beslut. Då detta först måste prövas i Högsta Förvaltnings Domstolen för att gälla som vägledning.

Henrik Petren från RBU= Rörelsehindrade Barn och Ungdom är kritisk till Försäkringskassans uttalande om domen. Han menar att många fler kommer att bli drabbade om inte Försäkringskassan tar till sig Kammarrättens dom.

 

Niklas
//sekreterare