tisdag 10 januari 2017

Misstolkar kommunikation


I en nyligen avkunnad dom uttrycker förvaltningsrätten i Linköping att kommunikation som kräver ingående kunskap endast utgör ett grundläggande behov vid kommunikation med myndighets- och sjukvårdsärenden samt vid samtalsämnen som anses vara integritetsnära. Detta framkommer ur en dom meddelad kort efter en muntlig förhandling där saken gällde assistansersättning efter att en klient fått avslag ifrån Försäkringskassan. Avslaget berodde på att klienten inte uppnådde gränsen på 20 timmar per vecka avseende grundläggande behov (enligt Försäkringskassans bedömning uppgick sökandes grundläggande behov till ca 14 timmar per vecka).

Vår klient yrkade på ett behov av kommunikation avseende 3 timmar om dagen. Försäkringskassan inledde den muntliga förhandlingen med att stå fast vid sin bedömning om att klientens behov av kommunikation inte krävde ingående kunskap och därför ej heller ska anses utgöra ett grundläggande behov. Efter att bevisning presenterats i form av vittnesförhör med klientens läkare,  telefonsamtal med klienten spelats upp m.m. ändrade sig Försäkringskassan i den muntliga förhandlingens sista sekund och vitsordade att ingående kunskap visst krävs för att klienten ska kunna kommunicera, men att behovet bör kunna tillgodoses med 2 timmar per vecka. En slutsats man kan dra av denna vändning är att Försäkringskassan gjorde en hastig skönsmässig bedömning avseende sökandes hjälpbehov då man inte ansåg att man hade något annat val på grund av den omfattande bevisning som presenterats. En annan slutsats som kan dras är att Försäkringskassan dock var noga med att bedöma den uppskattade tiden så att kravet på 20 timmar grundläggande behov inte överskreds. Ett klassiskt fall där prestigen totalt överskuggar den utredningsplikt som myndigheten har enligt undertecknads mening.

Som ombud för klienten kändes det bra efter den muntliga förhandlingen eftersom Försäkringskassan ändå backade och vitsordade att klienten har ett grundläggande behov vid kommunikation (då det krävs ingående kunskap för att förstå klienten). Det kändes dock mindre bra när man läste den meddelade domen och insåg att förvaltningsrätten i Linköping totalt har missuppfattat vad som egentligen menas med kommunikation som kräver ingående kunskap.

Enligt förvaltningsrätten i Linköping ska man till synes dela upp sökandes kommunikation där en viss del anses vara grundläggande behov och en annan del anses vara ett övrigt behov. Enligt förvaltningsrätten tillhör kommunikation som har med myndighets- och sjukvårdskontakter att göra till den förra kategorin medan exempelvis småprat med anhöriga och vänner till den senare kategorin. Även kommunikation som rör integritetsnära samtalsområden hör enligt förvaltningsrätten i Linköping till de grundläggande behoven.

En självklar fråga som uppstår när man tar del av denna märkliga ståndpunkt är givetvis vilken rättskälla förvaltningsrätten i Linköping gör sin bedömning utifrån? Detta sätt att dela upp behovet framgår inte någonstans i varken lagtext eller förarbeten och så vitt vi på Assistansjuristerna vet har det heller inte gjorts enligt tidigare praxis. Det självklara svaret på den fråga blir därför är: ingenstans.

 Förvaltningsrätten i Linköping har uppenbarligen valt att tillämpa lagen på ett helt eget sätt vilket inte kan ses som annat än anmärkningsvärt. I själva verket har lagstiftaren menat att hjälp vid kommunikation är ett grundläggande behov om det krävs ingående kunskap om: 1. Personen 2. funktionsnedsättningen som ger upphov till hjälpbehovet och 3. sättet personen kommunicerar på.

Är dessa rekvisit uppfyllda ska all kommunikation anses vara ett grundläggande behov. Det kan bara konstateras att det är väldigt tråkigt att förvaltningsrätten i Linköping inte är mer nyfikna på deras arbetsuppgifter än de faktiskt tar reda på vad lagen egentligen säger.
Johan
//jurist

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar