Godtyckliga bedömningar

Detta inlägg handlar om en reflektion jag gjorde under mässan leva och fungera 2015 i Göteborg. Jag upplevde att mässan var en väldigt nyttig och lärorik mötesplats. Med besök i olika montrar bl.a. för olika assistansbolag och även besök på föreläsningar, gjorde att tisdagen den 14 april blev en dag full med intryck. 

Det var särskilt ett samtal i en monter som tillhörde ett assistansbolag som i efterhand har fått mig att reflektera mycket över hur det är att ansöka om personlig assistans och assistansersättning. Under samtalet talade vi om den "juridiska-delen" vad gäller ansökningar om personlig assistans och assistansersättning. Jag påpekade under samtalet att trots syftet med lagstiftningarna om personlig assistans och assistansersättning, så är det tyvärr så att det blir allt fler avslag och att juridisk hjälp behövs allt oftare. Dock var detta något som företrädaren från assistansbolaget minsann aldrig hade uppmärksammat och de hade aldrig några problem med avslag på ansökningar. Tyvärr är inte verkligheten så som hon beskrev den då det har uppmärksammats i bl.a. media ett flertal gånger om att det blir allt fler avslag på ansökningar om personlig assistans eller assistansersättning. Se t.ex. här.

Givetvis var jag nyfiken hur det kom sig att denna kvinna inte hade märkt av de ökade avslagen vid ansökningar. Hennes svar var kort och gott att hon hade en god relation med handläggarna på kommunen eller Försäkringskassan.  

Detta fick mig att reagera, och även fundera i efterhand på ansökningar om assistans. Huruvida relationen till handläggaren som ska bedöma om assistans eller inte är god, har ingen som helst betydelse för vilket behov av assistans man har. Behovet för den enskilde är detsamma oavsett hur bra eller dåligt man känner en handläggare, hur trevlig eller otrevlig man är som person osv. Bedömningarna av rätten till assistans blir väldigt godtyckliga om det ska baseras på vilka relationer handläggarna har till dem som ansöker. För att undvika det finns det en lag som ska vara lika för alla, och bedömningen ska göras i det enskilda fallet. Det finns även verkliga exempel på personer som flyttar från en kommun till en annan för att kunna få rätt till assistans. Enligt min mening har något gått snett om det ska vara på detta sätt, att man behöver söka sig till "snällare och bättre" handläggare för att kunna beviljas något som man enligt lagen har rätt till. Självklart är en ansökan om assistans alltid en bedömning i det enskilda fallet, och det är svårt att jämföra med andra fall. Men någon enhetlighet bör ändå finnas i bedömningarna. Dock verkar det tyvärr inte alltid så när man hör andras berättelser. 

Här kan ni läsa en artikel som handlar om bristande rättssäkerhet gällande personlig assistans.

// Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Att använda tecken - Leva och fungera tisdag den 14 april

En av föreläsningarna som jag besökte på mässan Leva och fungera under tisdagen den 14 april var Att använda tecken. En föreläsare från DART, som är ett kommunikations- och dataresurscenter för personer med funktionsnedsättning, föreläste om hur kommunikation med tecken går till.  

Jag tyckte det var intressant att lära mig lite mer om kommunikation genom tecken, eftersom många av de klienter som vi har endast kommunicerar på detta sätt. Kommunikation via tecken kan ske på tre olika sätt, antingen genom teckenspråk, tecken som AKK (alternativ kommunikation) eller tecken som stöd. De två sistnämnda är inte detsamma som teckenspråk. Tecknen är detsamma men det är grammatiken som skiljer sig åt. Föreläsningen fokuserade mycket på hur tecken som kommunikation har utvecklats genom tiden, och det poängterades även att numera så finns det inte så mycket forskning som för språkutvecklingen gällande kommunikation via tecken framåt, vilket jag tycker var intressant. Eftersom det finns så pass många som använder använder tecken som alternativ kommunikation eller som stöd pga. funktionsnedsättning så är det underligt att det inte utvecklas vidare. Det verkar också som att det finns lite kännedom om denna typ av kommunikation bland bl.a. handläggare för personlig assistans eller assistansersättning.

En annan sak som jag också tyckte var särskilt intressant från föreläsningen var att precis som med talat språk så anpassas kommunikationen till barnens ålder. Ibland förekommer det att barn har "egna" tecken eller är "otydliga" i sina tecken, men det kan ofta bero på att de har motoriska svårigheter som begränsar deras förmåga att göra tecknet fullt ut som en vuxen, det kan även ha att göra med att barn uppfattar tecken spegelvänt om de ser en annan person göra det. Detta gör att jag tror att det finns mycket mer att lära om kommunikation via tecken, bara för att "alla" tecken redan finns, så innebär det inte att man har lärt sig färdigt om språket. Personer med olika funktionsnedsättningar och med kommunikationssvårigheter, har förmodligen olika inlärningsgrad och att allting måste anpassas till den enskilda individen. 

Här kan det läsas lite mer om DART och tecken som AKK.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Barns möjligheter med personlig assistans

I måndags styrde jag och min kollega Niklas från Assistansjuristerna våran kos söderut med siktet inställt på Göteborg. Vi bilade till Göteborg för att kunna delta i mässan Leva & Fungera under den 14 - 16 april. Tanken med mässan är att vara en tillgänglig mötesplats för alla med funktionsnedsättningar, alla som arbetar inom hjälpmedel, assistans, service och tjänster för brukare i alla åldrar. 

När vi ändå var på väg söderut passade vi på att göra stopp efter vägen för att ha möte med klienter. Vi försöker alltid vara så tillgängliga som möjligt för våra klienter. Kan inte klienterna komma till oss så kommer vi till dem.  Mer om veckans hembesök kommer i ett annat inlägg.
Efter en lång dag så anlände vi i Göteborg på måndagskvällen. Vi kollade över mässområdet för Leva & Fungera, för att ha en aning om var vi skulle hålla till nästkommande dag. På tisdag morgon steg vi in på Svenska mässan i Göteborg i god tid. Vi förberedde oss genom att bland annat kolla igenom vilka föreläsningar som skulle hållas för dagen och även vilka utställare som vi ville besöka.

Jag fastnade för en lite kortare föreläsning gällande barns möjligheter med personlig assistans då den fokuserade på barnets självbestämmande vid utformningen av personlig assistans. För barn med funktionsnedsättningar är ofta personlig assistans en stor förutsättning för att barnet ska ha möjligheter att delta i t.ex. sociala aktiviteter. Det är nog inte alltför sällan som barnets rätt att utforma assistansen glöms bort. I och med att personlig assistans kan jämföras med t.ex. "en förlängande arm eller ett förlängande ben" så är det också viktigt att se det som en förlängande arm till barnet och att barnet därmed ska ha möjlighet att bestämma vad han eller hon ska göra med "sin förlängda kroppsdel". Självbestämmande och delaktighet i samband med den personliga assistansen för barnet med funktionsnedsättning är också en av förutsättningarna för personen ska kunna växa upp till en självständig individ. Visserligen behöver barn ha vuxna som sätter gränser, men det är i grund och botten inte assistentens uppgift utan det är mer av ett föräldraansvar. Ett exempel som gavs på detta är t.ex. när syskon bråkar med varandra så är det inte assistentens uppgift att gå in och få dem att sluta bråka eftersom de inte ska fungera som en extra förälder. Jag kan hålla med om dessa resonemang, och jag tror det dessutom kan vara svårt för ett barn att avgöra gränserna för en personlig assistent om de inte själva har fått varit delaktiga i utformningen av assistansen. 

Bild från föreläsningen.

Detta ledde mig också in på tankar om vilket förhållande som man ska ha till sin personliga assistent. Men min slutsats landade i att det måste vara skillnad från person till person. Hur den personlig assistansen ska läggas upp är helt upp till den som behöver en assistent att bestämma, och alla är vi olika. Det visar också på hur viktigt det är att man hittar ett samarbete som fungerar. Men rätten till självbestämmande måste vara ledande både för barn och vuxna, eftersom det skapar möjligheter till självständighet och delaktighet i samhället.
I kommande inlägg kommer det berättas ytterligare om alla upplevelser och nya möten som mässan bjöd på. Men det kan konstateras att det var en väldigt trevlig mötesplats med tillgänglighet för alla i fokus.


//Liselotte Olofsson

En liten klapp på huvudet

Till dagens inlägg började jag kolla runt bland lite olika artiklar och rapporter för att snappa upp ett bra ämne för dagen. Jag hittade en rapport/handbok som jag tyckte verkade intressant Mediabilden av personer med funktionshinder. Det är en handbok som är utformad av svensk handikapprörelse, Sveriges radio och dagens nyheter och syftet med den är visa på hur personer med funktionsnedsättningar framställs i media.

I denna handbok skrivs att de vill försöka förmå bl.a. journalister och fotografer att fokusera på individen och människan och inte funktionshindret. Detta kan jag hålla med till fullo om, eftersom jag anser att det väldigt ofta är så att det glöms bort vem den enskilde individen är och istället ser man en funktionsnedsättning. Men en person med funktionsnedsättningar är inte sin funktionsnedsättning, vi är alla enskilda individer!
Det är också vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar.

Bilden som förmedlas i media handlar nästan uteslutande om att antingen är man hjälte eller offer. Ett exempel på det är vad som skrivs i aftonbladets artikel angående där Nyhetsmorgons programledare sätter "offerstämpeln" på en person med funktionsnedsättningar som intervjuas i morgonprogrammet. Nedlåtande, nyhetsmorgon. Mycket av den där offerstämpeln handlar också om att personer utan funktionsnedsättningar försöker göra en godgärning för sin egen skull. Men det är viktigt att ha i åtanke att bara för att man behöver stöd och insatser i form av t.ex. personlig assistans som innebär det inte automatiskt att man också behöver ha en "liten klapp på huvudet". Om samhället  hade varit inkluderande och tillgängligt för alla så skulle förmodligen inte ens någon reflektera över om någon har en funktionsnedsättning.

Jag har även fått höra att ibland är det mycket rullans på personliga assistenter, många som börjar och slutar. Särskilt bland unga personer (nu vill ja inte dra alla över en kam). Jag tror en orsak kan vara att en del personer söker sig till yrket som personlig assistent för att de vill göra en god insats och att det ser bra ut på CV:et. Nu menar jag absolut inte att det är något fel i att vilja göra goda gärningar, men det bör inte göras av fel orsaker. Risken finns att det snarare handlar om att stärka sin egen självbild vilket leder till att personer med funktionsnedsättningar görs till offer, och det kan nog vara extremt förminskande. "Stackars dig, här kommer jag och ska hjälpa dig".

Jag tror även svårigheten att få personlig assistans och assistansersättning lätt gör att det blir en offer-bild av personer med funktionsnedsättningar i media. Med det menar jag att många som inte får den assistans som de är i behov av "tvingas" gå ut i media och lämna ut sig själv för att problemtiken och missförhållanden ska uppmärksammas.

I handboken som jag refererade till i början av inlägget, på s. 17, så kommer en liten lista med "Vett och etikett runt personer med funktionshinder". Detta gjorde att jag helt tappade intresset för handboken. Jag blev faktiskt less. Till en början tyckte jag att handboken var meningsfull, men att komma med vett- och etikettregler tycker jag bara omkullkastar syftet med handboken samt det jag har skrivit om. Det visar bara på att synen fortfarande är att personer med funktionsnedsättningar är annorlunda, och man måste lära sig hur man ska bete sig runt dessa personer. Återigen klumpas alla ihop till en grupp som skiljer sig från alla personer utan funktionshinder. Jag tycker det rent utsagt är att förminska personen om man försöker behandla han eller hon på något annat sätt. Jag har aldrig hört att det finns vett-och etikett regler för hur man ska bete sig runt alla personer som heter Liselotte, eller runt alla personer som är brunhåriga eller blonda. Förmodligen är tanken med denna lista inte ond, men bara att man kommer på tanken att göra den visar på att samhället har svårigheter att behandla alla som enskilda individer utan manualer eller förhållningsregler.


Alla är vi olika men samtidigt lika.

Trevlig solig helg från oss på Assistansjuristerna!!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

När kommunen ser pengar istället för den enskilde individen

Dagens inlägg fortsätter i samma stil som igår med tankar och reflektioner kring det som händer rakt framför ögonen. Dagens inlägg handlar om när jag och min kollega Åsa en gång följde med en klient till ett möte hos en kommun.

Klienten är ett litet barn som har behov av assistans dygnet runt. Jag tänker inte gå in allt för detaljerat på behoven utan mer övergripande. Om det inte görs kontinuerliga kontroller av klientens värden varje halvtimme och att åtgärder sätts in efter dessa kontroller, leder det till att klienten får bestående hjärnskador, och i värsta fall till att klienten dör. Det är tack vare att klienten har assistans dygnet runt som något av detta inte har skett.

Mötet hos kommunen handlade om en omprövning av ansökan om personlig assistans. Under mötet fick vi träffa två handläggare från kommunen som ställde frågor i likhet med vilka förändringar som hade skett sen senaste mötet. Till en början var det inga konstigheter då de även själva var medvetna om klientens behov av assistans. Men efter ett tag börjar mötet ta en annan vändning, fokus flyttas från klienten och dennes behov, till att handla om pengar (!) då handläggaren tar upp de besparingskrav som kommunen har. Handläggarna börjar förklara att de är i ett svårt läge då besparingskraven är så höga och trots att de ser behoven så menar de på att vi måste vara medvetna om att dessa krav finns. Ursäkta mig, men hur sjukt är inte det att vid ett sådant här möte där en ansökan om personlig assistans ska gås igenom hamnar i en diskussion om besparingar.

Att kommuner har olika besparingskrav på sig är inte chockerande i sig, så är det nog hos de allra flesta kommuner runt om i landet. Överallt ska det försökas dras in på både det ena och det andra. Men det är märkligt hur man kan sitta och dra upp en sån sak när det gäller en ansökan om personlig assistans. Klienten behov av assistans förändras inte för att kommunen måste spara pengar. Rätten till personlig assistans förändras inte heller bara för att kommunen måste spara pengar! Lagen är densamma oavsett besparingar eller inte. Det enda som förändras i det här läget är kommunens sätt att se på behoven, istället för att se den enskilda individen ser de pengar! 

En annan sak som man kan ha i åtanke när man pratar om besparingar och sedan kopplar det till vilka resurser som det går att ge den enskilda individen är kortsiktigheten vs. långsiktigheten av besparingar. Som sagt så tycker jag inte överhuvudtaget att man ska behöva prata pengar, men när diskussion har hamnat i det hörnet så bör ändå denna aspekt av långsiktighet tas upp. Vad leder besparingskrav till i detta fall om den personliga assistansen behöver skäras ner? Jo det leder till att kommunen sparar pengar just det året, eller nästa år. Men vad händer med klienten? Som ovan har skrivits, tack vare den personliga assistans som klienten har idag så har inte bestående hjärnskador uppstått och klienten har inte heller avlidit. Vid nedskärningar av assistans kommer detta så småningom att bli följderna, och vad innebär det för kommunen om vi ändå är inne på att prata pengar? Jo det innebär att hjälpbehovet blir än mer omfattande, dvs. det blir dyrare. Klienten kanske inte kan bo hemma och måste placeras på gruppboende, vilket innebär ännu mera pengar. Ökat behov av resurser i skolan, ökade sjukhuskostnader, osv. Ja det går att fortsätta diskutera kostnader, men det vill jag inte göra och det ska man inte heller göra, eftersom det här handlar om någons liv. Alla har rätt till ett värdigt liv, men vari ligger värdigheten då man måste börja dra upp argument vad en människa och dennes hjälpbehov kostar? Helt plötsligt har man hamnat i en värderingsfråga av en människa, av våran klient. Som alla nog redan vet så går det inte att sätta ett värde på ett liv, och det ska inte heller försöka göras. 

Som sagt behovet och rättigheten till personlig assistans kvarstår trots att kommunen måste spara pengar = besparingar påverkar inte lagen. Kommunen får helt enkelt spara sina pengar på sådana sätt där inte människors liv börjar räknas i pengar.

P.s. Ett inlägg om statens ansvar i det hela kommer framöver.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Påskfest och glädje i vardagen

Hoppas alla har haft en trevlig påsk!

Detta inlägg kommer ha ett lite annorlunda upplägga än de tidigare. Då jag tänkte skriva lite om reflektioner kring att umgås och ha det roligt tillsammans i vardagen.

Påsken här på kontoret hos Assistansjuristerna inleddes med en härlig påskfest på skärtorsdagen. Alla klienter var inbjudna och det bjöds på påskbuffé och påskpyssel. Det blev även en liten påskäggsjakt för barnen. Stämningen var på topp och det var roligt att träffa alla klienter.Jag tror alla som var på påskfesten kände hur skönt det var att kunna slappna av och ha roligt tillsammans med varandra och även oss jurister, i en annars så allvarsam och tuff vardag. Jag tror även det är viktigt att kunna bjuda in till sådana tillfällen där man får känna att man är en del av gemenskapen och alla får vara precis som dom är.  Vid sådana här tillfällen går det tydligt att se hur viktig den personliga assistansen är, utan den skulle många personers liv se annorlunda ut. I det här inlägget sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar har jag skrivit mer om att bl.a. deltagande i samhällsaktiviteter leder till sämre hälsa. Delaktighet och personlig assistans hänger ihop, utan assistans är det för många personer inte möjligt att delta i sådana här sammanhang, som är en självklarhet för personer utan funktionsnedsättningar.

En av våra klienter hade tänkt gå hem från påskfesten alldeles i början då hon trodde att hon och hennes barn med funktionshinder störde de övriga deltagarna. Man blir så ledsen över att höra att någon ska behöva känna på detta vis, för det borde vara en självklarhet att få vara den man är utan att det ska anses störande. Tyvärr tror jag att just denna känsla hör till vardagen hos många.

I en forsknings och utbildningsrapport som heter Delaktighet eller utanförskap från Stockholms läns landsting, handikapp och habilitering, har det gjorts en undersökning av hur delaktigheten i olika livssituationer upplevs av unga vuxna med funktionshinder. Resultatet visar att delaktighet är ett komplext fenomen som påverkas av såväl sammanhanget, som personliga och miljömässiga faktorer. Studien visar att känslan av utanför- och annorlundaskap, ojämlika maktförhållanden, omgivningens kollektivistiska synsätt samt bräcklig självbild hindrar upplevelsen av delaktighet. Känslan av tillhörighet, möjligheten att dela gemensamma levnadsvillkor samt tillgänglighet underlättar däremot upplevelsen av delaktighet. Så gör även flexibilitet och lyhördhet hos yrkesgrupper och arbetsorganisationer. Gott bemötande underlättar också delaktighet, men förutsätter individens möjlighet att få göra egna val. I rapporten uttalades även en elev att hon kände sig mindre delaktig i skolan när de allt för stort fokus lades på hennes behov och anpassning efter detta. Det fick en motsatt effekt och hon upplevde istället utanförskap. I likhet med denna rapport tror jag därför att sådana evenemang där personer med funktionsnedsättningar bjuds in och kan träffas tillsammans och alla har en möjlighet att delta efter sin egna villkor, skapar en bra stämning och är även viktig för välbefinnandet. 

Tillbaka till klienten som vill gå hem i början, så slutade det med att hon stannade och hade roligt tillsammans med hennes barn och alla andra.För egen del tycker jag att påskfesten var en stor glädjestund i vardagen. Tyvärr innebär vårt jobb ibland jobbiga samtal och beslut, men en sådan här gång är det skillnad. Nu fick man träffa alla utanför en massa ansökningar och beslut och få se dem glömma kampen mot kommuner och försäkringskassan för en stund och bara ha ett värdigt liv.

Klientkontakten som detta yrke innebär är en av de allra roligaste delarna med jobbet enligt mig och den lämnar stora positiva avtryck inom mig. För mig inleddes påsken på bästa sätt när en av klienterna, ett litet barn, kommer springande mot mig och lyser som en sol tar min hand och drar in mig på påskfesten!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Funkofobi

Vad är funkofobi egentligen?
Det är ett nytt ord i svenska akademins ordlista (SAOL) för år 2015, det beräknas finnas tillgängligt den 9 april. Funkofobi innebär fördomar mot personer med funktionsnedsättningar. Innan ordet blev ett officiellt ord så har det länge använts för att beskriva diskriminering mot person med olika funktionsvariationer. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av “annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Hemsidan funkofobi.se har funnits för att försöka få med ordet i SAOL-ordlista, numera finns hemsidan kvar som ett verktyg för att motverka funkofobi i samhället. Där alla kan berätta anonymt om sina erfarenheter av funkofobi.

Att ordet erkänns som ett riktigt ord får betydelsen att det beskriver ett riktigt problem som faktiskt existerar i vårt samhälle. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan medföra att politiken som förs inom dessa frågor med diskriminering av personer med funktionsnedsättningar blir mer framåtskridande.

I dessa artiklar kan man läsa lite mer om själva ordet funkofobi:

Funkofobi med i saol
Nytt ord i saol
Terminilogi - Funkofobi


Fall från verkligheten
Från hemsidan funkofobi.se kan man läsa om anonyma insändare där funkofobi förekommer i vardagen, här nedan är några exempel:

"Händer ofta att skolan inte tar mina inlärningssvårigheter på allvar, de tror att det handlar om dåligt självförtroende till följd av tidigare funkofobi pågrund av att jag sitter i rullstol. Det går ju liksom inte att ha både och..."

"Otaliga gånger har jag fått höra av nära släkt och/eller vänner "du kan väl knappast ha Aspergers? Du som är så social och pratar så bra för dig. Du är bara lite lat och bekväm. Det är väl mera ett personlighetsdrag?" Spelar ingen roll hur många gånger jag hävdar att en neuropsykiatrisk utredning inte utförs varken godtyckligt eller "på en kafferast". Ovan nämnda "fördomar" eller uttryck för okunskap stöter jag på nästan dagligen."


Jag har också ett exempel på en situation där en familj som jag varit i kontakt med i samband med frågor gällande personlig assistans. Familjen kom till oss på Assistansjuristerna eftersom de kände att de inte fick hjälp någon annanstans. Deras son har en utvecklings- och beteendestörning som innebär att han sitter i rullstol och behöver hjälp med alla grundläggande behov och övriga behov i vardagen. Han kommunicerar med sin omgivning genom att göra olika ljud och ansiktsuttryck, som enbart de som  känner honom ingående som person kan tyda. Den här familjen hade tagit kontakt med en annan advokat för att bl.a. få hjälp med Migrationsfrågor men även personlig assistans. De hade varit i kontakt med advokaten på byrån endast två gånger, under ett helt år som deras ärende hade pågått. Föräldrarna hade givetvis med sig sin son under dessa möten. Advokaten hade under dessa möten tittat snett på sonen när han gjorde olika ljud och rynkat på näsan, ungefär som att han störde henne. Familjen kände direkt att de blev annorlunda bemött för att deras son har en funktionsnedsättning.

Jag tycker det är väldigt märkligt hur man kan reagera på detta sätt? Vilket företroende ger det egentligen? 

Vad säger lagen?
I inlägget bristande tillgänglighet, skrev jag om den nya diskriminerigsgrunden som infördes i diskrimineringslagen 1 januari 2015. Vilket innebar en skärpning av diskrimineringslagstiftningen när det gäller funktionsnedsättningar. Som tidigare anfört är det ett steg i rätt riktning och även införandet av begreppet funkofobi i ordlistan uppmärksammar problematiken med fördomar och diskrimineringar för personer med funktionsnedsättningar. Dock utelämnas mycket i den nya lagändringen, den tar inte sikte på fördomar utan enbart tillgängligheten. Även med avseende på tillgängligheten utelämnas mycket, som t.ex. gäller inte lagen för företag med mindre än 10 anställda, vilket innebär att många cafeér och restauranger inte omfattas och de kommer fortfarande innebära en bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.


Publikationer
I diskrimineringsombudsmannens rapport Mötas av hinder så sammanställs en analys av upplevelser av diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Det framkommer at okunskap och generaliserande föreställningar om personer med funktionsnedsättningar som grupp är en vanlig orsak till upplevd diskriminering. T.ex. att vissa personer med funktionsnedsättningar tillskrivs fler egenskaper eller problem än vad de själva upplever. Dock visar rapporten långt i från alla som utsätts för diskriminering pga. funktionsnedsättningar. Det finns ett stort mörkertal som inte anmäler. Många av dem som anmäler har ofta motivet att förändra eller påverka samhället. Det är ju bra! Men vad händer med dem som mår så dåligt pga. diskrimineringen och som inte orkar anmäla, det är för dem som det är verkligt viktigt med en förändring i samhället!

I undersökningen Sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar från folkhälsomyndigheten uppges att en av orsakerna till sämre hälsa beror på att utsättning för kränkande behandling.


---------

Vi måste sluta behandla persons med funktionsnedsättningar annorlunda och istället se dem som de medborgare som de faktiskt är! Som med alla andra uttryck för fördomar och diskriminering, är det viktigt med upplysning och information för att skapa förståelse och motverka att det förekommer. Det är inte acceptabelt att människor uttrycker sig funkofobiskt, alla människor ska behandlas på lika villkor och inget annat!



Glad påsk allesammans!

// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna