Utredning om LSS

Regeringen ska nu starta en utredning om de skenande kostnaderna inom personlig assistans. Även varför assistansanvändarna inte får det bättre trots ökade kostnader.

Under flera år har vi upplevt fler och fler försämringar inom assistansen både var det gäller den hos kommunen och hos Försäkringskassan. Så vad kommer då denna utredning att resultera i? Personligen tror jag på ytterligare försämringar. Då allt som har gjorts så här långt  varit kostnadsdämpande åtgärder.

Det här är vad regeringen vill utreda:
• Var ansvaret för olika insatser ska ligga (stat eller kommun) och vilka insatser som bäst motsvarar behoven för den enskilde brukaren.
• Om dagens ersättningssystem driver upp kostnaderna utan att enskilda brukare får det bättre. Genom att medlen betalas ut som en schablon gynnas de utförare som håller löner och övriga kostnader nere, skriver Åsa Regnér.
• Vilken roll vinstintressena har spelat för kostnadsutvecklingen.
• Varför män är överrepresenterade som assistansberättigade.
• Översynen ska ske i nära samverkan med företrädare för brukarorganisationerna.

Inget i denna utredning tar upp det som viktigast.
Hur ser man till att de mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder säkerställs. Genom att garantera att ingen kan stå utan en insats inom LSS. Det är frågan som borde utredas.

Sist kan man också   läsa att översynen ska ske i samverkan med brukarorganisationerna. Men vad får dem att säga till om i utredningen? Tyvärr tror jag att det inte blir särskilt mycket…

Niklas Pajuste
sekreterare

Muntlig förhandling eller inte?

I förvaltningsrätten är handläggningen av målen i huvudsak skriftlig. Ibland kan den skriftliga utredningen kompletteras med en muntlig förhandling. Vid skriftlig handläggning träffas aldrig parterna utan istället redogör parteran skriftligt varför man tycker på det ena eller andra sättet. Förvaltningsdomstolarna avgör sedan ärendet på det skriftliga underlaget som har inkommit.
Ibland kan undantag göras och begär den enskilde muntlig förhandling så beviljas detta i de allra flesta fall. Syftet med den muntliga förhandlingen är att den ska komplettera den skriftliga handläggningen så att målet blir så väl utrett som möjligt. Rättens beslut grundar sig på både den skriftliga utredningen och det som kommer fram vid förhandlingen.

Enligt konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och hur Europadomstolen har tolkat nyss nämnda konvention så har den enskilde rätt till muntlig förhandling om denne begär det och kan visa på varför muntlig förhandling i målet är behövligt.

När ska man som enskild begära muntlig förhandling? Det finns inget givet svar på denna fråga, men några omständigheter som är viktiga att reflektera kring vid valet. Innan man begär muntlig förhandling måste man gå igenom sin skriftliga bevisning och bedöma hur stark den är. Har man väldigt bra intyg är en muntlig förhandling ofta helt onödigt att åberopa, och man tar dessutom en risk att motparten lyckas få domstolen att uppfatta intygen på ett annat sätt genom att exempelvis pressa intygsskrivaren som kanske är väldigt nervös och inte van vid denna typ av situation.

Har man däremot kommit fram till att muntlig förhandling är det bästa för att stärka sin sak måste man börja fundera kring strategier och vilka vittnen man vill kalla. De vittnen som man väljer att kalla bör man prata med innan och förbereda vad en förhandling innebär och vilka frågor de kan förväntas få. Detta så att det inte blir som en chock för vittnena vad som händer utan att de känner sig väl förberedda. Något som jag märkt mer på senare tid är att domstolen meddelar att det åberopade vittnen som man har förberett och byggt upp förhandlingen kring, anses som onödigt eller överflödigt och avvisar vittnesförhören. Detta tycker jag är oerhört märkligt, domstolen har ingen aning om vad vittnen kan tänkas säga och det finns såklart en anledning till att vi som part i processen har kallat in dessa personer. Min känsla är att domstolen i dessa fall inte ”orkar” med vittnesförhören.

En ytterligare fördel med en muntlig förhandling är att domstolen måste sätta sig in i ärendet på ett annat sätt, och får en större förståelse för situationen som den enskilde befinner sig i då de får se personen i fråga och höra personer berätta om hjälpbehovet. Domstolen har det yttersta ansvaret för att målet blir tillräckligt utrett.

Avslutningsvis kan jag säga till de som känner en rädsla för en muntlig förhandling i förvaltningsrätten att det inte är som rättegång på film eller i Tingsrätten, stämningen är betydligt lugnare och stämningen trevligare. Så jag tycker att om man ser att ens möjligheter till bifall ökar med en muntlig förhandling, tveka inte att begära det.


//Niklas
Jurist

Olika ersättningar i olika kommuner

Assistansersättningens timbelopp för år 2015 blir enligt beslut från regeringen 284 kr/timme. Den nya ersättningen innebär en ökning med 4 kr eller 1,4 procent, vilket är den lägsta höjningen någonsin. Flera kommuner i Sverige har fattat beslut om att ersätta privata anordnare av personlig assistans enligt LSS med ett schablonbelopp som är avsevärt lägre än det schablonbelopp som regeringen fastställer för assistansersättning för varje år enligt SFB. Vad som också är gemensamt för dessa beslut är att kommunerna inte utgår från varje kunds enskilda kostnader.

Assistansersättning avsågs ursprungligen svara mot faktiska kostnader för lämnad assistans, dock högst ett visst av regeringen bestämt belopp per timme. Någon motsvarande reglering infördes inte i LSS. Av förarbetena (prop. 1992/93:159 s. 175) står det dock att det belopp som regeringen varje år bestämmer som den högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av SFB bör vara vägledande även i fråga om det ekonomiska stödet från kommunen enligt 9 § 2 LSS.

Kammarrätten i Sudsvall har i målnr 450-13 prövat frågan om skäliga assistanskostnader. I domskälen redogör man följande;
Reglerna om ekonomsikt stöd för skäliga kostnader för personlig assistans är avsedda för att ge den enskilde valfriheten ifråga om att få sin personliga assistans ordnad direkt genom kommunen utan att belastas av några kostnader, eller att anordna assistansen själv med finansiering av kommunen (eller assistansersättning i den utsträckning sådan utgår). Det är alltså fråga om alternativa sätt att tillgodose den enskildes behov.

Vid bedömning om de verkliga kostnaderna är skäliga bör utgångspunkten vara schablonbeloppet.

Det måste enligt Kammarrättens mening finnas ett förhållandevis vitt utrymme för att, åtminstone inom ramen för schablonbeloppet- relativt fritt fördela kostnaderna för den personliga assistansen på så sätt som bedöms bäst utan att den enskilde riskerar att bli utan ekonomisk stöd för de verkliga kostnaderna för insatsen. Ett annat synsätt – i strid med syftet med reglerna – kunna begränsa valfriheten. På grund av det ovan anförda och då de verkliga kostnaderna inte överstiger schablonbeloppet, finner Kammarrätten att kostnaderna får anses skäliga.


Med nuvarande regler är assistansersättningen avsedd att täcka de verkliga kostnader som den enskilde har för sin assistans, dvs. lönekostnader samt kostnader för administration m.m. Den ersättningsberättigade behöver bara redovisa hur många assistanstimmar som har utförts för att erhålla assistansersättningen. Inom ramen för det fastställda beloppet får den assistansberättigade själv avgöra hur stor del av beloppet som ska användas till lön och andra anställningskostnader och hur mycket som ska användas till administration och andra kringkostnader.

Jag hoppas verkligen att det blir ändring kring detta och att samtliga kommuner i Sverige börjar betala ersättning motsvarande schablonbeloppet enligt SFF. Hur ska kommunen kunna bedöma vad som är skäligt utan att ta hänsyn till faktiska kostnader för varje enskild person?

Niklas
Jurist

Assistans i familjen

Lördagen den 7 november lyssnade jag på Anna Hallgren och Veronica Hedenmark som höll varsin föreläsning om assistans i familjen. Anna som även har en funktionshindrad dotter berättade om hur hennes familj får vardagen att fungera med två som har assistans.

Vi fick en inblick i hur assistansen möjliggör för hennes dotter att prova på idrotter, och andra aktiviteter. Samt gör att familjen kan åka på semestrar, resor m.m. Annas föreläsning var full av värme och humor samt även allvar och jobbiga detaljer, vilket naturligtvis är en del av vardagen när man lever med funktionshinder.

När hon hade vänner som assistenter så skiljde hon på de olika rollerna på ett väldigt bra sätt. När vännen jobbade då var det en ren arbetsrelation och då kunde vännen duka fram allt för en fika, för att sen lämna Annas hem och komma tillbaka 5 minuter senare men då som vän och inte assistent.

Den andra föreläsning hölls av Veronica Hedenmark som nyligen har blivit mamma till William. Veronica är en av få kvinnor med svår OI som har fått barn. Veronica höll en mycket bra och stundtals gripande föreläsning om alla fördomar och motgångar hon har varit med om under sin graviditet och även efter.

Att samhället inte alltid accepterar föräldrar med funktionshinder är inget nytt. Men att man som Veronica kunde få så oerhört mycket elaka kommentarer, och bli så motarbetad bara för att man har en dröm om att bli mamma. Trodde jag inte var möjligt i dagens moderna samhälle.

När man blir ifrågasatt som förälder bara för att man har ett funktionshinder så det något som är galet.

/Niklas, sekreterare Assistansjuristerna