Vad är ett intyg värt?

Enligt förvaltningsrättsliga principer ska den som ansöker om en förmån visa att förutsättningarna för denna förmån är uppfyllda. Detta innebär att i ärenden gällande assistansersättning är det upp till den enskilde som ska visa att man är i behov av personlig assistans för att kunna få det beviljat av kommun eller Försäkringskassan. Detta är full förståeligt.

Nu är fallet att det krävs ett medicinskt underlag som visar att personen är i behov av personlig assistans för att kunna bli beviljad förmånen. Frågan är dock hur långt man ska pressa sjukvården i jakten på dessa intyg.

Alla som är i kontakt med personlig assistans har på något sätt märkt av en skillnad efter debatten om LSS-fusket och regleringsbrevet till Försäkringskassan om att bryta de ökade timmarna. Det har nu blivit allt svårare att bli beviljad personlig assistans och kravet på utförliga intyg har blivit allt högre. Inte ens när den enskilde vid flera tillfällen och utifrån flera olika medicinska professioner fått det bekräftat att personen har ett stort hjälpbehov räcker det för att kommunen eller Försäkringskassan ska fatta ett positivt beslut. Även förvaltningsrätten ifrågasätter läkares och arbetsterapeuters bedömningar som subjektiva, trots att intygen är skriva utifrån deras legitimerade profession.

Detta är en mycket oroväckande utveckling som är både resurskrävande för vårdgivarna men även ger ett stresspåslag för den enskilde och dess anhöriga. För nu räcker det inte med att läkare, arbetsterapeuter, logopeder, kuratorer, psykologer och sjukgymnaster vid flertalet gånger påtalar att den enskilde har ett stort behov av hjälp. Det är istället upp till den enskilde handläggaren eller beslutsfattaren vid kommunen eller Försäkringskassan som beslutar om det är tillräckligt.

Ur ett etiskt perspektiv kan man fråga sig hur långt den enskilde ska gå för att bevisa att man har ett stort hjälpbehov. Måste en arbetsterapeut stå och titta på när den enskilde försöker duscha eller torka sig efter ett toalettbesök för att på ett objektivt sätt kunna intyga att personen inte kan det? Eller räcker det med att arbetsterapeuten utifrån sin profession intygar att personen har ett hjälpbehov utifrån en övergripande bedömning samt kunskap om diagnosen? Måste en person med ett fysiskt funktionshinder och som sitter i rullstol bevisa att hen inte kan gå genom att visa att hen inte kan gå? Vart barkar egentligen rättsutvecklingen?

Så vad är egentligen ett intyg värt om den enskilde inger ett intyg som ändå inte blir betrott? Inte mycket alls verkar det som.

//Antonia
Jurist