Elevassistent och personlig assistans i skolan

Samma vecka som vi på assistansjuristerna åkte ner till Mässan i Göteborg, så passade jag och min kollega på att göra ett stopp efter vägen för ett hembesök hos en klient. Det gällde en ansökan om personlig assistans i skolan.

Enligt LSS och reglerna om assistansersättning SFB framkommer att den som vistas i t.ex. skolan inte har rätt till personlig assistans eller assistansersättning om det inte föreligger särskilda skäl för det. Detta eftersom behoven för barn med funktionsnedsättningar normalt ska tillgodoses inom ramen för den kommunala verksamheten och personlig assistans ska därför inte ersätta den personal som behövs för att bedriva verksamheten. Detta eftersom kommunen är enligt socialtjänstlagen skyldig att ge det stöd som de enskilda behöver för att kunna delta i verksamheten. Kommunen ska t.ex. se till att verksamheten har de resurser som behövs för att den enskilde ska kunna delta i verksamheten, så som t.ex. specialpedagogiskt stöd eller elevassistans. Även i skollagen regleras vilka rättigheter och skyldigheter som barn, elever och deras vårdnadshavare har samt de krav som ställs på huvudmannen för verksamheten. Se mer om det här. 

Från huvudregeln att personlig assistans inte beviljas för tid då barnet vistas i skolan finns det undantag om det föreligger särskilda skäl, se 106 kap. 25 § SFB. Detta kan gälla exempelvis:

• i situationer där den försäkrades funktionshinder skapar särskilda

svårigheter att kommunicera med andra än med sin eller sina personliga

assistenter

• när det med hänsyn till personens hälsotillstånd är viktigt att den

personliga assistenten finns till hands

• i situationer där funktionshindret gör det särskilt angeläget att den

assistansberättigade har ett starkt begränsat antal personer knutna till sig

• om funktionsnedsättningen är sådan att personen behöver tillgång till

någon som har ingående kunskap om honom eller henne och hälsotillståndet.

Se mer om detta i förarbeten, prop. 1995/96:146 s, 15.

De tre sista punkterna var de som främst var av intresse vid hembesöket. Det gällde ett barn som är 8 år, och behöver aktiv tillsyn hela tiden. Då det annars finns risk för att barnet skadar sig och ramlar och kan bryta olika kroppsdelar. För tillfället har barnet en elevassistent i skolan som ska vara knutet endast till barnet pga. dennes behov av ständig tillsyn. Dock så fungerade det inte så bra med detta eftersom elevassistenten används som en slags extra lärare för alla i skolan. Vilket innebär att barnet inte får den tillsyn som behövs och utsätts därmed för allvarliga situationer. Tanken med en elevassistent är att den ska finnas med hela tiden där eleven befinner sig. I detta fall var det tyvärr inte så. I detta fall så var assistenten istället behjälplig åt lärarna, t.ex. att kopiera papper, eller hjälpa andra elever som var extra stökiga, vilket innebär att ständig fokus inte var på den som behövde det mest. Barnet med funktionshinder fick även sitta inne på rasterna eftersom elevassistenten antingen behövde rast eller tyckte att de inte hann gå ut eftersom hon först hade hjälpt barnet på toaletten. Hur ska man då kan få ha samma livskvalité som sina jämnåriga?!

När man läser kanske man tänker att det är bättre att byta elevassistent bara och få en ny istället, som sköter sina arbetsuppgifter på bättre sätt. Dock är det inte så enkelt, efter som skolan själv anser att allt fungerar bra, när det i själva verket inte alls gör det. Kanske tycker de så eftersom de får en extra hjälpperson för hela klassen, något som förmodligen behövs när skolklasserna blir allt större och större. Tråkigt bara att det sker på bekostnad av en persons behov av hjälp i sin vardag för att få ett meningsfullt och välfungerande liv! 

Inte heller är skolan villig till att uttala sig om att behovet av personlig assistans behövs, vilket i själva verket är situationen som är förhanden. Detta är i och för sig lite märkligt anser jag eftersom det skulle innebär att de sparar pengar då de inte behöver bekosta det själva. Jag har i flertalet fall märkt att skolorna inte är villiga till att det ska ansökas om detta, vilket är märkligt eftersom det finns flera uppenbara fall där det behövs.

Som sagt så blir man upprörd när man hur en enskild individ sätts åt sidan på det här sättet.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Leva och Fungera 2015 torsdag 16 april

Torsdagen började med en taxi resa till mässan för min del. Där måste jag passa på att ge en eloge till Taxi Göteborg för fin service. Väl framme vid mässan så fick jag några intressanta samtal om assistans. 

Senare på dagen var det dax att lyssna på Britt Cleassons föreläsning.Hur det är att vara syskon till någon med ett funktionshinder. Den fick mig att tänka på allt som mina egna syskon fått avstå under min uppväxt. Samt hur dom många gånger ställt upp och hjälpt mig i olika situationer då jag saknat assistans. Kände också igen mig i hur mycket de anhöriga får kämpa, för att vi med funktionshinder under våra uppväxt år ska få den hjälp vi har rätt till. För innan LSS-lagen kom fanns ju nästan ingen avlastning alls för de anhöriga till funktionshindrade. 

Sist måste jag visa något som gjorde mig glad på mässan då jag besökte synskadades riskförbund. Eftersom jag spelat schack i många år blev jag oerhört glad och imponerad av dessa herrar. Inget är omöjligt det var dagens lärdom.

Leva och Fungera mässan är slut och som vanligt var den oerhört lärorik. För Leva och Fungera är precis också vad assistans handlar om. Vilket vi på assistansjuristerna arbetar för varje dag.

Niklas Pajuste

sekreterare

Assistansjuristerna

Leva och fungera onsdag 15 april 2015 - dag 2

Då var det dags för dag 2 på mässan och idag med tema ”att vara anhörig”.  Ett ämne som diskuterades flitigt under dagen var föräldraansvaret. Många föräldrar förstår inte hur kommuner och Försäkringskassan kan hänvisa till föräldraansvaret och sedan ge avslag för deras barns ansökan. Jag pratade med en mamma till en 9-årig son med ett funktionshinder om just detta. Sonen var de yngsta av fyra syskon och genom det kunde mamman tydligt se vad de andra barnen hade klarat av utan problem vid en viss ålder som sonen inte klarade av utan behövde fullständig hjälp med. Trots detta hade de fått avslag med hänvisning till föräldraansvaret. Familjen hade inte orken att överklaga utan hon gick istället ner i arbetstid för att kunna ta hand om sin son och ge honom den hjälp som han behöver. När man hör hennes historia funderar man kring hur handläggare kan ta det så lätt och bara hänvisa till föräldraansvaret? Bedömningen av föräldraansvaret ska innebära att en jämförelse görs mellan de individuella hjälpbehov som barnet som söker assistans har, och det behov som är normalt hos andra barn i samma ålder. Återfinns barnets behov bland de hjälpbehov, som normalt sett föreligger bland barn i samma ålder, är det inte assistansberättigande. I detta fall återfanns hjälpbehoven definitivt inte hos barn i motsvarande ålder utan funktionshinder.

Jag lyssnade även på Magdelena Carsis föreläsning, vars son Alexander var med om en svår trafikolycka som förändrade hela familjens liv. Först var det osäkert om han skulle överleva men efter lång tid på sjukhus lyckades läkarna rädda hans liv. Då började kampen för ett  värdigt liv och rätt rehabilitering, något som var långt ifrån enkelt. Detta var en föreläsning som berörde en fullsatt lokal.

Mässan hade ett stort aktivitetstorg där mässbesökarna fick prova på olika aktiviteter, exempelvis paracykel, racerunning och rullstolshandboll. Här möttes man av väldigt engagerade instruktörer som informerade kring de olika aktiviteterna och peppade de som prövade på att själva utöva aktiviteterna. Man får en helt annan bild och förståelse för detta då man själv får möjligheten att testa det själv. Det är inte bara något man skriver om, man vet nu också hur det är att själv utöva det.

  

En annan föreläsning som jag lyssnade till var Axel Lexbergs. Han pluggar möbeldesign på HDK och under våren gör han sitt examensarbete om hjälpmedelsdesign och då främst rullstolar. Han undersöker hur man kan göra rullstolar lite mer personliga och gärna något som gör att brukaren kan känna någon form av stolthet kring rullstolen. Detta var en populär föreläsning där många fick möjlighet att efteråt ställa frågor kring olika möjligheter till just sina idéer kring design.

Efter att ha varit på mässan under två dagar inser man hur många personer det finns som verkligen brinner för möjligheten att kunna hjälpa andra på alla möjliga vis för att kunna leva ett liv med så goda levandsvillkor som möjligt. Det är vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar. Viktigt att komma ihåg är att alla är enskilda individer!

Niklas Fjällström

Jurist

Assistansjuristerna

Leva och fungera tisdag 14 april 2015

Då var det tid för mässan Leva och fungera i Göteborg. Mässan, som anordnas vartannat år, är en stor mötesplats för alla med funktionsnedsättningar, alla som arbetar inom hjälpmedel, assistans, service och tjänster för brukare i alla åldrar. Man märker snabbt när man går runt bland alla montrar och lyssnar på seminarier och föreläsningar vilket oerhört engagemang som många har och vilken positiv inställning som finns med filosofin allt är möjligt. Det som däremot oroar de flesta är hur lagen om personlig assistans har utvecklats och det tuffa klimat som nu råder samt den stora osäkerheten det försätter brukarna i. Det är inte bara fler avslag vid nyansökan utan också vid omprövningar händer det att personer som tidigare har haft assistans förlorar sin assistans ersättning vid försäkringskassans 2-årsomprövning.

Att personlig assistans är en lysande reform råder det inget tvivel om men vad är personlig assistans med god kvalitet? Det var något som diskuterades vid ett av alla seminarier som mässan bjöd på. Det som de flesta ansågs som den viktigaste faktorn för en kvalitativ assistans var självbestämmande och delaktighet efter sin egen förmåga. En bra kvalitet på assistansen uppnås när den assistansberättigade själv upplever att man kan leva på det sätt som man själv väljer och att den personliga assistansen möjliggör detta utan att medföra begränsningar. Att kunna göra val som i andras ögon kanske inte är det allra bästa, exempelvis dricka alkohol, äta onyttig mat eller ha för tunna kläder på sig på vintern tas som exempel. Det är ett tydligt sätt att få känna sig ”som alla andra. Här ses det som viktigt att den personliga assistenten inte ska ses som en ”förälder” eller ”övervakare” och se till att valen som den assistansberättigade gör är de rätta. Man märker tydligt hur många olika sätt det finns att lägga upp sin assistans på och det är väldigt viktigt att alla får möjlighet att göra det på just sätt.

Friheten att kunna göra utlandsresor är också något som värderas högt. Här får man snabbt intrycket av att många känner att det var betydligt enklare tidigare att få tillfälliga utökningar av assistanstimmar från kommunen för att en sådan resa ska vara möjlig. Samma svar fick jag när jag besökte Vintersols och Sommarsols montrar, de märker tydligt att det blivit betydligt svårare för enskilda att få möjlighet att kunna resa. Vi diskuterade kring många kommuners numera klassiska beslutsformulering vid avslag; ”du får fördela om timmarna”. Denna formulering är såklart helt orimlig, hur ska man kunna ta från de timmar som man ständigt behöver för att kunna göra något extra utöver det normala? Själva grunden i en tillfällig utökning är just att det rör sig om en tillfällig aktivitet som kräver mer assistanstimmar.

Efter den första dagen på mässan kan man konstatera att det är en grymt bra mötesplats för alla typer av människor. Det vore nyttigt för hela befolkningen att närvara vid sådana här tillställningar för att få en bättre insikt kring hur det är att leva med ett funktionshinder samt att få bort de fördomar som finns i samhället idag.

Niklas Fjällström

Jurist

Assistansjuristerna

Leva och Fungera 2015 onsdag 15 april

Då var årets Leva och Fungera mässa slut för den här gången. Mässan för min del började på onsdag eftermiddag, med att jag först försökte få en överblick över var alla utställare fanns.

Sen åkte jag runt och pratade assistans och vikten av det arbete som vi på assistansjuristerna gör för den enskilde. På den här bilden pratar jag med Vintersol om deras resor. Fick då veta att många av deras kunder har svårt att resa pga för få assistanstimmar. Valfrihet och egen bestämmande finns många gånger inte för oss som har assistans. Utan man är utelämnad till andra att bestämma vad man faktiskt kan göra.

Träffade många utställare och assistansbolag, och alla är lika oroade över det som händer idag med LSS-lagen, och den osäkerhet som finns för brukarna. När mässan nästan var slut för dagen träffade jag RBU, och berättade min historia. Om hur jag blev av med min assistans och hur jag tack vare assistansjuristerna fick den tillbaka. 

Onsdag kvällen avslutades med en mycket trevlig middag, tillsammans med alla kollegor från olika delar av landet.

//Niklas Pajuste
sekreterare
Assistansjuristerna

Godtyckliga bedömningar

Detta inlägg handlar om en reflektion jag gjorde under mässan leva och fungera 2015 i Göteborg. Jag upplevde att mässan var en väldigt nyttig och lärorik mötesplats. Med besök i olika montrar bl.a. för olika assistansbolag och även besök på föreläsningar, gjorde att tisdagen den 14 april blev en dag full med intryck. 

Det var särskilt ett samtal i en monter som tillhörde ett assistansbolag som i efterhand har fått mig att reflektera mycket över hur det är att ansöka om personlig assistans och assistansersättning. Under samtalet talade vi om den "juridiska-delen" vad gäller ansökningar om personlig assistans och assistansersättning. Jag påpekade under samtalet att trots syftet med lagstiftningarna om personlig assistans och assistansersättning, så är det tyvärr så att det blir allt fler avslag och att juridisk hjälp behövs allt oftare. Dock var detta något som företrädaren från assistansbolaget minsann aldrig hade uppmärksammat och de hade aldrig några problem med avslag på ansökningar. Tyvärr är inte verkligheten så som hon beskrev den då det har uppmärksammats i bl.a. media ett flertal gånger om att det blir allt fler avslag på ansökningar om personlig assistans eller assistansersättning. Se t.ex. här.

Givetvis var jag nyfiken hur det kom sig att denna kvinna inte hade märkt av de ökade avslagen vid ansökningar. Hennes svar var kort och gott att hon hade en god relation med handläggarna på kommunen eller Försäkringskassan.  

Detta fick mig att reagera, och även fundera i efterhand på ansökningar om assistans. Huruvida relationen till handläggaren som ska bedöma om assistans eller inte är god, har ingen som helst betydelse för vilket behov av assistans man har. Behovet för den enskilde är detsamma oavsett hur bra eller dåligt man känner en handläggare, hur trevlig eller otrevlig man är som person osv. Bedömningarna av rätten till assistans blir väldigt godtyckliga om det ska baseras på vilka relationer handläggarna har till dem som ansöker. För att undvika det finns det en lag som ska vara lika för alla, och bedömningen ska göras i det enskilda fallet. Det finns även verkliga exempel på personer som flyttar från en kommun till en annan för att kunna få rätt till assistans. Enligt min mening har något gått snett om det ska vara på detta sätt, att man behöver söka sig till "snällare och bättre" handläggare för att kunna beviljas något som man enligt lagen har rätt till. Självklart är en ansökan om assistans alltid en bedömning i det enskilda fallet, och det är svårt att jämföra med andra fall. Men någon enhetlighet bör ändå finnas i bedömningarna. Dock verkar det tyvärr inte alltid så när man hör andras berättelser. 

Här kan ni läsa en artikel som handlar om bristande rättssäkerhet gällande personlig assistans.

// Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Att använda tecken - Leva och fungera tisdag den 14 april

En av föreläsningarna som jag besökte på mässan Leva och fungera under tisdagen den 14 april var Att använda tecken. En föreläsare från DART, som är ett kommunikations- och dataresurscenter för personer med funktionsnedsättning, föreläste om hur kommunikation med tecken går till.  

Jag tyckte det var intressant att lära mig lite mer om kommunikation genom tecken, eftersom många av de klienter som vi har endast kommunicerar på detta sätt. Kommunikation via tecken kan ske på tre olika sätt, antingen genom teckenspråk, tecken som AKK (alternativ kommunikation) eller tecken som stöd. De två sistnämnda är inte detsamma som teckenspråk. Tecknen är detsamma men det är grammatiken som skiljer sig åt. Föreläsningen fokuserade mycket på hur tecken som kommunikation har utvecklats genom tiden, och det poängterades även att numera så finns det inte så mycket forskning som för språkutvecklingen gällande kommunikation via tecken framåt, vilket jag tycker var intressant. Eftersom det finns så pass många som använder använder tecken som alternativ kommunikation eller som stöd pga. funktionsnedsättning så är det underligt att det inte utvecklas vidare. Det verkar också som att det finns lite kännedom om denna typ av kommunikation bland bl.a. handläggare för personlig assistans eller assistansersättning.

En annan sak som jag också tyckte var särskilt intressant från föreläsningen var att precis som med talat språk så anpassas kommunikationen till barnens ålder. Ibland förekommer det att barn har "egna" tecken eller är "otydliga" i sina tecken, men det kan ofta bero på att de har motoriska svårigheter som begränsar deras förmåga att göra tecknet fullt ut som en vuxen, det kan även ha att göra med att barn uppfattar tecken spegelvänt om de ser en annan person göra det. Detta gör att jag tror att det finns mycket mer att lära om kommunikation via tecken, bara för att "alla" tecken redan finns, så innebär det inte att man har lärt sig färdigt om språket. Personer med olika funktionsnedsättningar och med kommunikationssvårigheter, har förmodligen olika inlärningsgrad och att allting måste anpassas till den enskilda individen. 

Här kan det läsas lite mer om DART och tecken som AKK.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Barns möjligheter med personlig assistans

I måndags styrde jag och min kollega Niklas från Assistansjuristerna våran kos söderut med siktet inställt på Göteborg. Vi bilade till Göteborg för att kunna delta i mässan Leva & Fungera under den 14 - 16 april. Tanken med mässan är att vara en tillgänglig mötesplats för alla med funktionsnedsättningar, alla som arbetar inom hjälpmedel, assistans, service och tjänster för brukare i alla åldrar. 

När vi ändå var på väg söderut passade vi på att göra stopp efter vägen för att ha möte med klienter. Vi försöker alltid vara så tillgängliga som möjligt för våra klienter. Kan inte klienterna komma till oss så kommer vi till dem.  Mer om veckans hembesök kommer i ett annat inlägg.
Efter en lång dag så anlände vi i Göteborg på måndagskvällen. Vi kollade över mässområdet för Leva & Fungera, för att ha en aning om var vi skulle hålla till nästkommande dag. På tisdag morgon steg vi in på Svenska mässan i Göteborg i god tid. Vi förberedde oss genom att bland annat kolla igenom vilka föreläsningar som skulle hållas för dagen och även vilka utställare som vi ville besöka.

Jag fastnade för en lite kortare föreläsning gällande barns möjligheter med personlig assistans då den fokuserade på barnets självbestämmande vid utformningen av personlig assistans. För barn med funktionsnedsättningar är ofta personlig assistans en stor förutsättning för att barnet ska ha möjligheter att delta i t.ex. sociala aktiviteter. Det är nog inte alltför sällan som barnets rätt att utforma assistansen glöms bort. I och med att personlig assistans kan jämföras med t.ex. "en förlängande arm eller ett förlängande ben" så är det också viktigt att se det som en förlängande arm till barnet och att barnet därmed ska ha möjlighet att bestämma vad han eller hon ska göra med "sin förlängda kroppsdel". Självbestämmande och delaktighet i samband med den personliga assistansen för barnet med funktionsnedsättning är också en av förutsättningarna för personen ska kunna växa upp till en självständig individ. Visserligen behöver barn ha vuxna som sätter gränser, men det är i grund och botten inte assistentens uppgift utan det är mer av ett föräldraansvar. Ett exempel som gavs på detta är t.ex. när syskon bråkar med varandra så är det inte assistentens uppgift att gå in och få dem att sluta bråka eftersom de inte ska fungera som en extra förälder. Jag kan hålla med om dessa resonemang, och jag tror det dessutom kan vara svårt för ett barn att avgöra gränserna för en personlig assistent om de inte själva har fått varit delaktiga i utformningen av assistansen. 

Bild från föreläsningen.

Detta ledde mig också in på tankar om vilket förhållande som man ska ha till sin personliga assistent. Men min slutsats landade i att det måste vara skillnad från person till person. Hur den personlig assistansen ska läggas upp är helt upp till den som behöver en assistent att bestämma, och alla är vi olika. Det visar också på hur viktigt det är att man hittar ett samarbete som fungerar. Men rätten till självbestämmande måste vara ledande både för barn och vuxna, eftersom det skapar möjligheter till självständighet och delaktighet i samhället.
I kommande inlägg kommer det berättas ytterligare om alla upplevelser och nya möten som mässan bjöd på. Men det kan konstateras att det var en väldigt trevlig mötesplats med tillgänglighet för alla i fokus.


//Liselotte Olofsson

En liten klapp på huvudet

Till dagens inlägg började jag kolla runt bland lite olika artiklar och rapporter för att snappa upp ett bra ämne för dagen. Jag hittade en rapport/handbok som jag tyckte verkade intressant Mediabilden av personer med funktionshinder. Det är en handbok som är utformad av svensk handikapprörelse, Sveriges radio och dagens nyheter och syftet med den är visa på hur personer med funktionsnedsättningar framställs i media.

I denna handbok skrivs att de vill försöka förmå bl.a. journalister och fotografer att fokusera på individen och människan och inte funktionshindret. Detta kan jag hålla med till fullo om, eftersom jag anser att det väldigt ofta är så att det glöms bort vem den enskilde individen är och istället ser man en funktionsnedsättning. Men en person med funktionsnedsättningar är inte sin funktionsnedsättning, vi är alla enskilda individer!
Det är också vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar.

Bilden som förmedlas i media handlar nästan uteslutande om att antingen är man hjälte eller offer. Ett exempel på det är vad som skrivs i aftonbladets artikel angående där Nyhetsmorgons programledare sätter "offerstämpeln" på en person med funktionsnedsättningar som intervjuas i morgonprogrammet. Nedlåtande, nyhetsmorgon. Mycket av den där offerstämpeln handlar också om att personer utan funktionsnedsättningar försöker göra en godgärning för sin egen skull. Men det är viktigt att ha i åtanke att bara för att man behöver stöd och insatser i form av t.ex. personlig assistans som innebär det inte automatiskt att man också behöver ha en "liten klapp på huvudet". Om samhället  hade varit inkluderande och tillgängligt för alla så skulle förmodligen inte ens någon reflektera över om någon har en funktionsnedsättning.

Jag har även fått höra att ibland är det mycket rullans på personliga assistenter, många som börjar och slutar. Särskilt bland unga personer (nu vill ja inte dra alla över en kam). Jag tror en orsak kan vara att en del personer söker sig till yrket som personlig assistent för att de vill göra en god insats och att det ser bra ut på CV:et. Nu menar jag absolut inte att det är något fel i att vilja göra goda gärningar, men det bör inte göras av fel orsaker. Risken finns att det snarare handlar om att stärka sin egen självbild vilket leder till att personer med funktionsnedsättningar görs till offer, och det kan nog vara extremt förminskande. "Stackars dig, här kommer jag och ska hjälpa dig".

Jag tror även svårigheten att få personlig assistans och assistansersättning lätt gör att det blir en offer-bild av personer med funktionsnedsättningar i media. Med det menar jag att många som inte får den assistans som de är i behov av "tvingas" gå ut i media och lämna ut sig själv för att problemtiken och missförhållanden ska uppmärksammas.

I handboken som jag refererade till i början av inlägget, på s. 17, så kommer en liten lista med "Vett och etikett runt personer med funktionshinder". Detta gjorde att jag helt tappade intresset för handboken. Jag blev faktiskt less. Till en början tyckte jag att handboken var meningsfull, men att komma med vett- och etikettregler tycker jag bara omkullkastar syftet med handboken samt det jag har skrivit om. Det visar bara på att synen fortfarande är att personer med funktionsnedsättningar är annorlunda, och man måste lära sig hur man ska bete sig runt dessa personer. Återigen klumpas alla ihop till en grupp som skiljer sig från alla personer utan funktionshinder. Jag tycker det rent utsagt är att förminska personen om man försöker behandla han eller hon på något annat sätt. Jag har aldrig hört att det finns vett-och etikett regler för hur man ska bete sig runt alla personer som heter Liselotte, eller runt alla personer som är brunhåriga eller blonda. Förmodligen är tanken med denna lista inte ond, men bara att man kommer på tanken att göra den visar på att samhället har svårigheter att behandla alla som enskilda individer utan manualer eller förhållningsregler.


Alla är vi olika men samtidigt lika.

Trevlig solig helg från oss på Assistansjuristerna!!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

När kommunen ser pengar istället för den enskilde individen

Dagens inlägg fortsätter i samma stil som igår med tankar och reflektioner kring det som händer rakt framför ögonen. Dagens inlägg handlar om när jag och min kollega Åsa en gång följde med en klient till ett möte hos en kommun.

Klienten är ett litet barn som har behov av assistans dygnet runt. Jag tänker inte gå in allt för detaljerat på behoven utan mer övergripande. Om det inte görs kontinuerliga kontroller av klientens värden varje halvtimme och att åtgärder sätts in efter dessa kontroller, leder det till att klienten får bestående hjärnskador, och i värsta fall till att klienten dör. Det är tack vare att klienten har assistans dygnet runt som något av detta inte har skett.

Mötet hos kommunen handlade om en omprövning av ansökan om personlig assistans. Under mötet fick vi träffa två handläggare från kommunen som ställde frågor i likhet med vilka förändringar som hade skett sen senaste mötet. Till en början var det inga konstigheter då de även själva var medvetna om klientens behov av assistans. Men efter ett tag börjar mötet ta en annan vändning, fokus flyttas från klienten och dennes behov, till att handla om pengar (!) då handläggaren tar upp de besparingskrav som kommunen har. Handläggarna börjar förklara att de är i ett svårt läge då besparingskraven är så höga och trots att de ser behoven så menar de på att vi måste vara medvetna om att dessa krav finns. Ursäkta mig, men hur sjukt är inte det att vid ett sådant här möte där en ansökan om personlig assistans ska gås igenom hamnar i en diskussion om besparingar.

Att kommuner har olika besparingskrav på sig är inte chockerande i sig, så är det nog hos de allra flesta kommuner runt om i landet. Överallt ska det försökas dras in på både det ena och det andra. Men det är märkligt hur man kan sitta och dra upp en sån sak när det gäller en ansökan om personlig assistans. Klienten behov av assistans förändras inte för att kommunen måste spara pengar. Rätten till personlig assistans förändras inte heller bara för att kommunen måste spara pengar! Lagen är densamma oavsett besparingar eller inte. Det enda som förändras i det här läget är kommunens sätt att se på behoven, istället för att se den enskilda individen ser de pengar! 

En annan sak som man kan ha i åtanke när man pratar om besparingar och sedan kopplar det till vilka resurser som det går att ge den enskilda individen är kortsiktigheten vs. långsiktigheten av besparingar. Som sagt så tycker jag inte överhuvudtaget att man ska behöva prata pengar, men när diskussion har hamnat i det hörnet så bör ändå denna aspekt av långsiktighet tas upp. Vad leder besparingskrav till i detta fall om den personliga assistansen behöver skäras ner? Jo det leder till att kommunen sparar pengar just det året, eller nästa år. Men vad händer med klienten? Som ovan har skrivits, tack vare den personliga assistans som klienten har idag så har inte bestående hjärnskador uppstått och klienten har inte heller avlidit. Vid nedskärningar av assistans kommer detta så småningom att bli följderna, och vad innebär det för kommunen om vi ändå är inne på att prata pengar? Jo det innebär att hjälpbehovet blir än mer omfattande, dvs. det blir dyrare. Klienten kanske inte kan bo hemma och måste placeras på gruppboende, vilket innebär ännu mera pengar. Ökat behov av resurser i skolan, ökade sjukhuskostnader, osv. Ja det går att fortsätta diskutera kostnader, men det vill jag inte göra och det ska man inte heller göra, eftersom det här handlar om någons liv. Alla har rätt till ett värdigt liv, men vari ligger värdigheten då man måste börja dra upp argument vad en människa och dennes hjälpbehov kostar? Helt plötsligt har man hamnat i en värderingsfråga av en människa, av våran klient. Som alla nog redan vet så går det inte att sätta ett värde på ett liv, och det ska inte heller försöka göras. 

Som sagt behovet och rättigheten till personlig assistans kvarstår trots att kommunen måste spara pengar = besparingar påverkar inte lagen. Kommunen får helt enkelt spara sina pengar på sådana sätt där inte människors liv börjar räknas i pengar.

P.s. Ett inlägg om statens ansvar i det hela kommer framöver.

//Liselotte Olofsson

Jurist

Assistansjuristerna

Påskfest och glädje i vardagen

Hoppas alla har haft en trevlig påsk!

Detta inlägg kommer ha ett lite annorlunda upplägga än de tidigare. Då jag tänkte skriva lite om reflektioner kring att umgås och ha det roligt tillsammans i vardagen.

Påsken här på kontoret hos Assistansjuristerna inleddes med en härlig påskfest på skärtorsdagen. Alla klienter var inbjudna och det bjöds på påskbuffé och påskpyssel. Det blev även en liten påskäggsjakt för barnen. Stämningen var på topp och det var roligt att träffa alla klienter.Jag tror alla som var på påskfesten kände hur skönt det var att kunna slappna av och ha roligt tillsammans med varandra och även oss jurister, i en annars så allvarsam och tuff vardag. Jag tror även det är viktigt att kunna bjuda in till sådana tillfällen där man får känna att man är en del av gemenskapen och alla får vara precis som dom är.  Vid sådana här tillfällen går det tydligt att se hur viktig den personliga assistansen är, utan den skulle många personers liv se annorlunda ut. I det här inlägget sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar har jag skrivit mer om att bl.a. deltagande i samhällsaktiviteter leder till sämre hälsa. Delaktighet och personlig assistans hänger ihop, utan assistans är det för många personer inte möjligt att delta i sådana här sammanhang, som är en självklarhet för personer utan funktionsnedsättningar.

En av våra klienter hade tänkt gå hem från påskfesten alldeles i början då hon trodde att hon och hennes barn med funktionshinder störde de övriga deltagarna. Man blir så ledsen över att höra att någon ska behöva känna på detta vis, för det borde vara en självklarhet att få vara den man är utan att det ska anses störande. Tyvärr tror jag att just denna känsla hör till vardagen hos många.

I en forsknings och utbildningsrapport som heter Delaktighet eller utanförskap från Stockholms läns landsting, handikapp och habilitering, har det gjorts en undersökning av hur delaktigheten i olika livssituationer upplevs av unga vuxna med funktionshinder. Resultatet visar att delaktighet är ett komplext fenomen som påverkas av såväl sammanhanget, som personliga och miljömässiga faktorer. Studien visar att känslan av utanför- och annorlundaskap, ojämlika maktförhållanden, omgivningens kollektivistiska synsätt samt bräcklig självbild hindrar upplevelsen av delaktighet. Känslan av tillhörighet, möjligheten att dela gemensamma levnadsvillkor samt tillgänglighet underlättar däremot upplevelsen av delaktighet. Så gör även flexibilitet och lyhördhet hos yrkesgrupper och arbetsorganisationer. Gott bemötande underlättar också delaktighet, men förutsätter individens möjlighet att få göra egna val. I rapporten uttalades även en elev att hon kände sig mindre delaktig i skolan när de allt för stort fokus lades på hennes behov och anpassning efter detta. Det fick en motsatt effekt och hon upplevde istället utanförskap. I likhet med denna rapport tror jag därför att sådana evenemang där personer med funktionsnedsättningar bjuds in och kan träffas tillsammans och alla har en möjlighet att delta efter sin egna villkor, skapar en bra stämning och är även viktig för välbefinnandet. 

Tillbaka till klienten som vill gå hem i början, så slutade det med att hon stannade och hade roligt tillsammans med hennes barn och alla andra.För egen del tycker jag att påskfesten var en stor glädjestund i vardagen. Tyvärr innebär vårt jobb ibland jobbiga samtal och beslut, men en sådan här gång är det skillnad. Nu fick man träffa alla utanför en massa ansökningar och beslut och få se dem glömma kampen mot kommuner och försäkringskassan för en stund och bara ha ett värdigt liv.

Klientkontakten som detta yrke innebär är en av de allra roligaste delarna med jobbet enligt mig och den lämnar stora positiva avtryck inom mig. För mig inleddes påsken på bästa sätt när en av klienterna, ett litet barn, kommer springande mot mig och lyser som en sol tar min hand och drar in mig på påskfesten!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Funkofobi

Vad är funkofobi egentligen?
Det är ett nytt ord i svenska akademins ordlista (SAOL) för år 2015, det beräknas finnas tillgängligt den 9 april. Funkofobi innebär fördomar mot personer med funktionsnedsättningar. Innan ordet blev ett officiellt ord så har det länge använts för att beskriva diskriminering mot person med olika funktionsvariationer. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av “annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Hemsidan funkofobi.se har funnits för att försöka få med ordet i SAOL-ordlista, numera finns hemsidan kvar som ett verktyg för att motverka funkofobi i samhället. Där alla kan berätta anonymt om sina erfarenheter av funkofobi.

Att ordet erkänns som ett riktigt ord får betydelsen att det beskriver ett riktigt problem som faktiskt existerar i vårt samhälle. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan medföra att politiken som förs inom dessa frågor med diskriminering av personer med funktionsnedsättningar blir mer framåtskridande.

I dessa artiklar kan man läsa lite mer om själva ordet funkofobi:

Funkofobi med i saol
Nytt ord i saol
Terminilogi - Funkofobi


Fall från verkligheten
Från hemsidan funkofobi.se kan man läsa om anonyma insändare där funkofobi förekommer i vardagen, här nedan är några exempel:

"Händer ofta att skolan inte tar mina inlärningssvårigheter på allvar, de tror att det handlar om dåligt självförtroende till följd av tidigare funkofobi pågrund av att jag sitter i rullstol. Det går ju liksom inte att ha både och..."

"Otaliga gånger har jag fått höra av nära släkt och/eller vänner "du kan väl knappast ha Aspergers? Du som är så social och pratar så bra för dig. Du är bara lite lat och bekväm. Det är väl mera ett personlighetsdrag?" Spelar ingen roll hur många gånger jag hävdar att en neuropsykiatrisk utredning inte utförs varken godtyckligt eller "på en kafferast". Ovan nämnda "fördomar" eller uttryck för okunskap stöter jag på nästan dagligen."


Jag har också ett exempel på en situation där en familj som jag varit i kontakt med i samband med frågor gällande personlig assistans. Familjen kom till oss på Assistansjuristerna eftersom de kände att de inte fick hjälp någon annanstans. Deras son har en utvecklings- och beteendestörning som innebär att han sitter i rullstol och behöver hjälp med alla grundläggande behov och övriga behov i vardagen. Han kommunicerar med sin omgivning genom att göra olika ljud och ansiktsuttryck, som enbart de som  känner honom ingående som person kan tyda. Den här familjen hade tagit kontakt med en annan advokat för att bl.a. få hjälp med Migrationsfrågor men även personlig assistans. De hade varit i kontakt med advokaten på byrån endast två gånger, under ett helt år som deras ärende hade pågått. Föräldrarna hade givetvis med sig sin son under dessa möten. Advokaten hade under dessa möten tittat snett på sonen när han gjorde olika ljud och rynkat på näsan, ungefär som att han störde henne. Familjen kände direkt att de blev annorlunda bemött för att deras son har en funktionsnedsättning.

Jag tycker det är väldigt märkligt hur man kan reagera på detta sätt? Vilket företroende ger det egentligen? 

Vad säger lagen?
I inlägget bristande tillgänglighet, skrev jag om den nya diskriminerigsgrunden som infördes i diskrimineringslagen 1 januari 2015. Vilket innebar en skärpning av diskrimineringslagstiftningen när det gäller funktionsnedsättningar. Som tidigare anfört är det ett steg i rätt riktning och även införandet av begreppet funkofobi i ordlistan uppmärksammar problematiken med fördomar och diskrimineringar för personer med funktionsnedsättningar. Dock utelämnas mycket i den nya lagändringen, den tar inte sikte på fördomar utan enbart tillgängligheten. Även med avseende på tillgängligheten utelämnas mycket, som t.ex. gäller inte lagen för företag med mindre än 10 anställda, vilket innebär att många cafeér och restauranger inte omfattas och de kommer fortfarande innebära en bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.


Publikationer
I diskrimineringsombudsmannens rapport Mötas av hinder så sammanställs en analys av upplevelser av diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Det framkommer at okunskap och generaliserande föreställningar om personer med funktionsnedsättningar som grupp är en vanlig orsak till upplevd diskriminering. T.ex. att vissa personer med funktionsnedsättningar tillskrivs fler egenskaper eller problem än vad de själva upplever. Dock visar rapporten långt i från alla som utsätts för diskriminering pga. funktionsnedsättningar. Det finns ett stort mörkertal som inte anmäler. Många av dem som anmäler har ofta motivet att förändra eller påverka samhället. Det är ju bra! Men vad händer med dem som mår så dåligt pga. diskrimineringen och som inte orkar anmäla, det är för dem som det är verkligt viktigt med en förändring i samhället!

I undersökningen Sämre hälsa hos personer med funktionsnedsättningar från folkhälsomyndigheten uppges att en av orsakerna till sämre hälsa beror på att utsättning för kränkande behandling.


---------

Vi måste sluta behandla persons med funktionsnedsättningar annorlunda och istället se dem som de medborgare som de faktiskt är! Som med alla andra uttryck för fördomar och diskriminering, är det viktigt med upplysning och information för att skapa förståelse och motverka att det förekommer. Det är inte acceptabelt att människor uttrycker sig funkofobiskt, alla människor ska behandlas på lika villkor och inget annat!



Glad påsk allesammans!

// Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna