Chansen att leva som alla andra

Alla måste vi hjälpa till med att förändra samhället så att alla har en möjlighet att vara delaktiga i det. Gårdagens inlägg handlade mycket om hur åtgärder vidtas i för långsam takt för att personer med funktionsnedsättningar ska ha möjlighet att vara delaktiga i det. Det är inte enbart politikerna som har ett ansvar att förändra. Vi alla kan faktiskt hjälpa till för att alla ska kunna känna sig delaktiga i den värld vi lever i. Vi måste stå upp för varandra. 

Att stå upp för personer med funktionsnedsättningar är något som Natalie Chanise Eriksson vädjar om i sin debattartikel på aftonbladet "Ge mig chansen att leva som er andra". Hon berättar bl.a. hur hon har fått tagit hjälp av främmande personer för att bli skjutsad i hennes rullstol uppför en barnvagns ramp så att hon kunde ta sig till tunnelbanan. Det är väldigt bra att det finns människor i omgivningen som ställer upp och hjälper till på det sättet, men det är hemskt att det ska behöva gå till så. Att inte kunna vara fri och självständig. Personlig assistans har ju som nämnts ett antal gånger syftet att möjliggöra frihet för individen och möjlighet att leva ett självständigt liv. Men oavsett hur mycket assistans man beviljas så är det omöjligt att bli självständig när samhället t.ex. på grund av bristande tillgänglighet i olika sammanhang begränsar världen för funktionshindrade. 

Tydligt är att en förändring behövs, för som det är nu lever inte största delen av personer med funktionsnedsättningar ett självständigt liv. Mycket tror jag handlar om attityder, folk inom olika verksamheter är så vana att tänka inom sina egna små boxar, så därför glöms en del av befolkningen bort. Ofta brukar man genom media få höra att Sverige som land är bra handikappanpassat, och så är det fömodligen vid jämförelse med andra länder. T.ex. så var jag i en stad i Frankrike för inte så länge sedan, där hade det rent ut sagt varit omöjligt att ta sig fram om man satt i rullstol eftersom staden hade småtrappor över allt, trånga restauranger, ytterst smala trottoarer där man endast rymdes att gå i sidled. I Sverige däremot är det numera vanligt att vid nybyggnationer av något slag så försöker man göra det mer handikappvänligt. (Inte alltid och samhället har ändå en lång väg kvar på den biten) Men! Tillgänglighet har inte enbart att göra med den fysiska tillgängligheten på en restaurang eller på t.ex. ett badhus. T.ex. kan olika verksamheter vara otillgängliga av andra skäl. Ett exempel på detta är modellindustrin som Natalie skriver om, svårigheten eller omöjligheten att vara delaktig i den, vad beror det på? Förmodligen krävs en attitydförändring bland alla oss som inte har funktionsnedsättningar, att våga tänka utanför det vi är vana. Det är märkligt att det fortfarande är ett problem att tänka utanför boxen för att kunna ta hänsyn till personer med funktionsnedsättningar. Vari ligger rädslan när något känns främmande? 

Vi på Assistansjuristerna skapar chanser där de inte finns för personer med funktionsnedsättningar genom att möjliggöra rätten till personlig assistans. Men tyvärr är det inte tillräckligt vi måste fortsätta skapa chanser på övriga plan där friheten att leva sitt eget liv inte existerar för alla enskilda individer. 

//Liselotte

Jurist

Assistansjuristerna

Delaktighet i samhället på lika villkor - Långsam utveckling.

I mars skrev jag inlägget Bristande tillgänglighet som handlar om hur t.ex. tillgänglighet eller bristande tillgänglighet i samhället för personer med funktionsnedsättningar påverkar personer med funktionsnedsättningars välmående eftersom det hindrar delaktighet i samhället. I det inlägget hänvisade jag även till rapporten Hur är läget 2014? som är framtagen på uppdrag av regeringen, av Myndigheten för delaktighet. Rapporten visar b.la. att personer med funktionsnedsättningar inom de flest områden lever med sämre delaktighet än övriga i befolkningen. Myndigheten ser att det finns ojämlikheter och problem inom flera områden. De mest oroväckande områdena är arbetsmarknad och utbildning. En bristande delaktighet i skolan kan ofta leda till en bristande delaktighet senare i livet efter skoltiden.

Den 13 maj presenterade Myndigheten för delaktighet en ny rapport för 2015, Hur är läget 2015?, som är en samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken. Rapporten framhåller att utvecklingen inom flera områden går långsamt framåt och inom hälsoområdet så försämras utvecklingen. Detta innebär att det inte har skett några egentliga framsteg från år 2014 rapport. Även denna rapport visar att den upplevda hälsan för personer med funktionsnedsättningar är mycket sämre än för personer i den övriga befolkningen. Det är knappt att sysselsättningen ökar och många har svårt att ekonomin att gå ihop.

Resultatet av den nya rapporten visar att problemen som lyftes fram i 2014 års rapport fortfarande kvarstår, det har med andra ord inte skett några märkbara förändringar på ett helt år inom funktionshinderspolitiken. I sammanfattningen till rapporten framhålls att resultatet av uppföljningen inom funktionshinderspolitiken är ett arbete som kräver uthållighet och ett långsiktigt perspektiv. Ett första steg är ökad medvetenhet som sedan kan leda till ett strategiskt och kunskapsbaserat förbättringsarbete. I förlängningen ska arbetet leda till att enskilda individer märker positiv förändring i sin vardag och att fler kan delta på lika villkor oavsett funktionsförmåga. 

Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder (DHR), har kommenterat årets rapport. Kommentaren kan läsas här. De lyfter fram att det inte är tillräckligt med "det går sakta framåt." Jag håller till fullo med till det. Att efter ett år fortfarande stå kvar och trampa med samma problem känns märkligt. Visserligen förstår jag att ingenting kan förändras över en natt, men när det gäller människors hälsa så krävs det lite snabbare utveckling. Särskilt när det rör sig om en utsatt grupp i samhället. Att år 2015 komma och säga att ett första steg är att öka medvetenheten och att det senare på sikt kan leda till ett förbättringsarbete känns en aning förlegat. Ökat medvetande bör har infunnit sig för länge sedan kan man tycka, men tydligen inte. 

I utredningsarbetet varje år har myndigheten för delaktighet b.la. valt att följa upp kommunerna gällande att angående deras tillgänglighet som arbetsgivare för personer med funktionsnedsättningar. Undersökningen visar att 62% av kommunerna använder sig av FN.s konvention på något sätt för att öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättningar att delta i arbetslivet på lika villkor. Vilket är en ökning på 2% sedan föregående år. När det kommer till användandet av konventionen är det vanligaste att den finns med i de politiskt antagna styrdokumenten.

Vad säger FN konventionen

Här finns åtkomst till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionens huvudsakliga syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Vidare fokuserar den på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

I konventionens 27 artikel framkommer att personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor som andra. Bl.a. genom att främja möjligheten till arbete genom faktiskt tillgång till yrkesutbildning, arbetsförmedling m.m Dessutom förbjuda diskriminering vid exempelvis rekrytering.

Att kommunernas ökade användande av FN konventionen tycker jag inte säger så mycket egentligen. Att den ha blivit implementerad i styrdokument betyder egentligen inte så mycket för personer med funktionshinder såvida det inte leder till en effekt av deras möjlighet att delta i arbetslivet. Så enligt min mening är det svårt att mäta t.ex. förbättringar på arbetsmarknaden på detta sätt.

Jag håller med Rasmus Isaksson, förbundsordförande i DHR som uttalar att "Hälsa är ett kvitto på hur utanförskapet ser ut inom olika livsområden".

Regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken i Sverige löper under åren 2011–2016. Myndigheten för delaktighet ansvarar för uppföljningen av strategins mål och insatser. Rapporten för 2015 är den fjärde och näst sista uppföljningsrapporten under strategiperioden. Frågan är vad som händer efter 2016, kommer man då ha en utvecklad strategi för att genomföra funktionshinderpolitik? I vart fall kan man tycka att det är ett seglivat arbete att det ska ta 5 år för att få fram en strategi samtidigt som det inte sker så mycket förbättringar under denna period.


//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Tillbakablickar från mässan Leva och Fungera

I april besökte jag Leva och Fungera på Svenska Mässan i Göteborg. Det är min tredje mässa sedan jag började på Assistansjuristerna för sex månader sedan och i särklass den största. Dagen började med en föreläsning med temat barn som anhörig. Föreläsningen rörde en studie kring hur barn med en förälder med neurologiska funktionshinder upplever sin situation och hur man bäst kan stödja barnen. Inledningen till föreläsningen var väldigt negativ då föreläsaren visade en film om hur en flicka fått ätstörningar och självskadebeteende på grund av sin mammas neurologiska funktionshinder. I min mening var det en väldigt tråkig utgångspunkt för föreläsningen då fokus hamnade på vilka hinder som finns samt hur illa det i värsta fall kan gå, istället för vilka möjligheter det finns och hur man bäst stödjer familjerna. Hon avslutade det med att det inte alltid behöver sluta så illa om familjen får rätt stöd. Stödet inbegrep till exempel att barnet har någon utanför familjen att prata med, att familjen kan kommunicera med varandra och att barnet har ett kamratnätverk, saker jag tror alla barn mår bra av att ha. Om man vill läsa mer kan man gå in på www.anhorig.se.

Att arbeta på assistansjuristerna

Vi på assistansjuristerna jobbar med att i första hand hjälpa funktionshindrade att få rätten till ett eget liv. Med friheten att själva bestämma över sin dag, hur och när man vill göra saker. 

Det är vad personlig assistans handlar om. 

 

Jag är själv funktionshindrad, och har idag tack vare Assistansjuristerna fått min assistans tillbaka. Hösten 2009 blev jag själv av med min assistans; på vår hemsida finns en intervju med mig där jag berättar för Didrik Viklund om hur det gick till. Jag vet därför vilken ångest och hjälplöshet många av våra klienter måste känna.

 

Arbetet är viktigt och lärorikt, varje dag känns det som man lär sig något nytt. Ett extra värdefullt inslag, speciellt för mig, är våra kontorsmöten där man får höra om många olika fall och lära sig mycket.  Även om vi varje dag får ta del av många tragiska öden så har vi en väldigt bra stämning på kontoret och vi samarbetar för att hjälpa så många som möjligt.  

 

Mvh 

 

Niklas Pajuste

 

Sekreterare

En dag på Assistansjuristerna

Idag har jag tillbringat hela dagen på Assistansjuristernas kontor, så därför tänkte jag att det passade extra bra att berätta lite om hur en dag på kontoret kan se ut.

Imorse vaknade jag upp med ett glatt humör och blev ännu gladare när jag slapp stressen på tunnelbanan (klämdag för de alla flesta). Väl på kontoret så tog jag mig en kopp kaffe och började kolla igenom allt som skulle göras under dagen. Det känns alltid som det är bra att ha en viss planering över vad som ska göras, så kan man checka av det eftersom. Det underlättar också när det inkommer något brådskande som man måste ta tag i på en gång, för det händer ofta! T.ex. så inkom det ett väldigt tråkigt beslut förra veckan, som innebar att en klient fick indragen personlig assistans från och med samma dag som beslutet kom. Detta innebar oerhörda konsekvenser för både klienten men också klientens förälder. En förutsättning för klienten för att kunna leva är att någon tar hand om honom och hjälper honom i vardagen och därför arbetar hans förälder som personlig assistent åt honom. Föräldern förvärvsarbetade som personlig assistent åt sonen, vilket innebar att med indraget beslut så står denne utan inkomstkälla från och med beslutsdatumet. När detta beslut damp ner i brevlådan så innebar det givetvis att vi på Assistansjuristerna måste agera på en gång för att förhindra att klienten helt står utan hjälp. Tack vare att vi gjorde det så kom det några dagar senare ett beslut från Förvaltningsrätten där de beslutade att klientens tidigare beslut om beviljad personlig assistans får kvarstå tills dess att Förvaltningsrätten har avgjort ärendet.

Om jag nu återgår till att berätta om denna fredag och hur en "vanlig" dag kan se ut på Assistansjuristerna. I vårt dagliga arbete som hjälper vi personer med funktionshinder att ansöka, och överklaga ärenden om personlig assistans och assistansersättning. Och idag kan man nog säga att jag har arbetat med hela "processen" från en ansökan till det att ett beslut kommer, fast i olika ärenden förstås, eftersom handläggningstiden för ett ärende kan vara väldigt lång. Idag har jag skickat in en ansökan till både kommunen och Försäkringskassan om personlig assistans och assistansersättning. Inför denna ansökan har jag tidigare i veckan haft ett klientmöte, där jag träffade klienten för första gången och vi gick tillsammans igen om vad som ansökan skulle innefatta och från och med vilket datum den skulle börja gälla. Vid ett sådant klientmöte skrev klienten också under en fullmakt, vilket innebär att jag som ombud har rätt att föra klientens talan vid myndigheter och domstol, och även att begära ut handlingar som kan behövas i samband med ansökan, så som t.e.x ett läkarintyg. Efter att jag hade skickat in denna ansökan så var jag tvungen att "hoppa" vidare till nästa klient. Där behövdes att jag ringde upp klienten för att kunna klargöra hur många måltider som klienten äter per dag, och hur lång tid det tar, detta för att det inte ska bli fel med tiden i ansökan. Inför varje ansökan som vi gör hos kommunen eller Försäkringskassan så upprättar vi alltid något som heter "Behovsbeskrivning". I denna behovsbeskrivning så går vi in i detalj varje moment i vardagen som klienten är i behov av hjälp med. Det är väldigt ingripande att gå in så i detalj i någons liv, och sedan redogöra för vilka hjälpbehov som klienten har. Innan jag går igenom en sådan här behovsbeskrivning med klienten, brukar jag alltid förklara först varför vi gör det och även tillägga att jag förstår att det kan vara väldigt känsligt att berätta om. Väldigt ofta svarar klienterna "äh, vi är vana, detta hr vi gjort många gånger!". Vilket förstås är bra att de är medvetna om att det behövs, men samtidigt så känner man att det är hemskt att vissa personer ska behöva gå igenom sådana här saker och dessutom bli van det medan t.ex. personer utan funktionshinder aldrig skulle behöva göra det och förmodligen heller inte tycka att det är okej att förklara något så integritetsnära för en främmande människa.

Vidare under dagen har jag även varit i kontakt med andra klienter för att lämna information om hur långt i ansökningsprocessen ärendet är. Jag tycker det är viktigt med uppföljningar gentemot klienterna, så att de kan känna sig trygg under hela processen, och även veta att vi tar deras ärende seriöst och lägger ned tid och engagemang på ärendet. En av mina klienter har tidigare haft en annan advokat som inte var särskilt engagerad i deras ärende, vilket resulterade i att de bytte ombud. Föräldrarna till klienten berättade att advokaten vid ett klientmöte hade rynkat på näsan åt deras funktionshindrade son. När jag hörde detta blev jag så upprörd, ingen ska behöva utstå något sådant, och i en situation där man behöver personlig assistans tror jag det är väldigt viktigt att man känner trygghet och även professionalitet från ombudets sida eftersom det rör sig om sådana ingripande uppgifter om en annans liv. Denna advokat hade dessutom glömt att överklaga ett viktigt ärende och inte heller inhämtat tillräckligt med bevisning och intyg för att styrka målet. Även om vi jobbar med många olika klienter så är det viktigt att vara engagerad i alla ärenden, för i bland hänger det på att man gör det lilla extra! Det är också det som jag tror är svårt att orka med utan ombud, hur ska man orka göra det lilla extra för att få rätt när processen från ansökan till ett beslut om beviljad assistans kan vara oändligt lång.

Under dagens gång skickade jag även in ett överklagande av ett beslut från en kommun om personlig assistans. Det handlade om att jag tidigare i vår att hade ansökt om utökad assistans för en av min klienter, som redan var beviljad personlig assistans men inte tillräckligt då hans behov hade förändrats och blivit större i takt med att han själv hade blivit äldre. Anledning till att jag överklagade beslutet var för att kommunen gav avslag på den utökade ansökningen. Dock så hade de inte gjort något som helst utredning om det utökade behovet. De hade inte ens kommunicerat oss som ombud gällande att boka in ett hembesök eller för att begära in ytterligare underlag till beslutet. Kommunen hade endast kopierat en tidigare utredning som de hade gjort i samband med en annan ansökan för klienten. Till saken hör att den utredningen hörde till en ansökan som gjordes för ett år sedan, och behoven ser helt annorlunda ut nu. Vilket också var anledningen till att vi från första början ansökte om utökning. I arbetet på juristbyrån så kan man känna sig väldigt arg av avslag och negativa beslut, när man tycker att de är uppenbart felaktiga! Men såklart kämpar vi vidare för att lösa problemet så det blir så bra som möjligt för klienten.

Lika som att vi blir lite nedstämda av dåliga beslut och känner med klienterna så blir vi överlyckliga över positiva beslut. Vilket hände idag! Efter lunch så kom min kollega utspringandes från hennes kontor och ropade "Jag vann målet i Förvaltningsrätten!". Hon var så lycklig när hon skulle ringa och meddela klienten och efter det var stämningen på topp och jag tyckte det var en perfekt avslutning på veckan. Jag var inte insatt i hennes ärende, men jag vet Förvaltningsrättens dom innebar att de kom fram till att kommunen hade gjort en felaktig bedömning när de gett avslag på en ansökan om personlig assistans och att klienten numera ska få sin assistans tillbaka.

Att jobba med människor och med ärenden som har så stor inverkan på enskilda individers liv kommer alltid att innebära arbetsdagar med tråkiga och väldigt tuffa besked, men även glädjestunder. Detta gör att arbetet blir väldigt intensivt men också utvecklande, ingen dag är egentligen den andra lik på Assistansjuristerna!

Trevlig helg!

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Klientmöte och ändring av beslut

För några veckor sedan fick jag kontakt med en ny klient som behövde hjälp i ett ärende med Försäkringskassan. Efter kontakt med vårdnadshavarna för klient fick jag lite mer information om ärendet och någon vecka därefter möttes vi för ett klientmöte.

Fallet var så att en flicka som befinner sig i tonårsåldern har tidigare haft ett beslut från Försäkringskassan med i genomsnitt 70 timmar assistans i veckan. Helt plötsligt så beslutar Försäkringskassan att ompröva det beslutet (dvs. inte vid tvåårsomprövningen) och kommer fram till att det ska ändras genom att det ska minskas med i genomsnitt 55 timmar per vecka. Klientens vårdnadshavare blir självklart chockade när det får reda på detta eftersom de inte förstår varför denna ändring har skett. De hade inte heller blivit kommunicerad ändringen från Försäkringskassan utan det upptäcktes först i samband med att de fick mindre assistansersättning utbetalt. Det var efter detta som jag fick kontakt med klienten och hennes vårdnadshavare. Vi pratade igenom ändringen som hade skett och konstaterade att det var väldigt märkligt. De var väldigt orolig med tanke på att flickan verkligen behöver sin assistans.

Efter det här så försökte jag få kontakt med berörd handläggare på Försäkringskassan som dessvärre hade slutat, men jag blev hänvisade till en annan handläggare istället. Vi förde en dialog gällande beslutet som hade tagits och på vilka grunder det var gjort. Hon förklarade att det handlade om att flickan hade blivit beviljad korttidsboende av kommun ett visst antal dygn per år, och man kan inte få dubbla insatser (dvs. både kortidsboende och assistansersättning). Det är självklart kan ha dubbla insatser, men så var inte fallet här. Flickan hade visserligen blivit beviljad boende från kommunen, men hon hade inte fått någon plats på ett sådant boende. Vilket innebar att Försäkringskassan fattade ett beslut på felaktiga grunder eftersom hon därmed inte har dubbla insatser. Försäkringskassan hade alltså dragit bort timmar för något som i själva verket inte hade. Vilket jag också påpekade för handläggaren. Hon svarade att hon måste kolla igenom det och att det verkade som att de hade skett ett missförstånd.

I veckan så hade jag som sagt ett klientmöte med en av vårdnadshavarna när där jag förklarade situationen och att Försäkringskassan hade tagit beslutet på felaktigt antagna grunder. Hon blev väldigt glad och hoppades att beslutet skulle kunna ändras eftersom en indragning av tid hade betytt att klienten inte skulle kunna leva sitt liv som andra tonåringar utan funktionshinder. Bl.a. skulle det innebära att hon skulle få stå över mycket fritidsaktiviteter på dagarna och framförallt inför kommande sommarlov. Det innebär också att föräldrarna måste ställa upp som assistenter utan lön, eftersom hon annars inte skulle kunna ha någon hjälp i hennes daglig livsföring. Det i sin tur påverkar resterande familjemedlemmar eftersom t.ex. syskon inte kan få den tid de behöver från en förälder. Ja det är verkligen mycket som händer när timmar dras in, en hel familjs liv ställs på sin spets. För en klient som befinner sig i tonåren är det dessutom kanske inte alltid så roligt att ha sina föräldrar med sig överallt utanför hemmet, det är ju i den åldern som man vill prova på att vara självständig. 

Väl tillbaka på kontoret följande dag får jag goda nyheter då det dimper ner ett brev från Försäkringskassan. Brevet innehållet ett nytt beslut där de ändrar det tidigare felaktigt fattade beslutet!! Jag blev så glad när jag fick ringa och berätta detta för klienten och föräldrarna!.

Ibland går det att lösa saker och ting på ett enkelt sätt via dialog, vilket känns otroligt skönt! Dock så kan man undrar hur många gånger det sker sådana här felaktiga beslut (för det måste ju hända pga. mänsklig faktor) men att de ersättningsberättigade väljer att inte göra något åt det, kanske för att de inte har orken att ta tag i processen om rätten till assistans igen, eller för att de tror att om det står så i beslutet så är det väl det som gäller? För hade inte vi påpekat detta så hade nog aldrig Försäkringskassan märkt att det var felaktigt från första början.

//Liselotte Olofsson

Assistansjuristerna

Hässleholmförsöket- Utredning om fusk?

I dessa artiklar från HD-Sydsvenskan den 3:e och 4:e maj kan vi läsa om det så kallade Hässleholmsförsöket.

Hemligt vårdprojekt ska avslöja simultanter

CP-skadad fuksutreddes i Hässleholmsförsöket

I artikeln från den 4 maj framkommer det att den 11 september 2014, träffas försäkringsmedicinska experter från hela Europa för att utbyta erfarenheter gällande personer som genom att överdriva eller fejka ett funktionshinder för att försöka lura till sig ersättning, så kallad ”simulering”. Det var vid detta sammanträde som Hässleholmsförsöket började uppdagas.

En av föredragshållarna, som är VD på Malmöbaserade Beteendemedicinskt center, Bemce, förklarar mer ingående om "simulering" och vad som han upptäckt under undersökningar som genomförts. Han berättar att de undersökt 400 fall, där de använt en utarbetad checklista för att upptäcka dessa fuskare. Checklistan har även reviderats i efterhand som arbetet har fortskridit. Han påpekar vidare att Sverige länge har blundat för problemet med ”simulering” och därför har det tidigare knappt framtagits några tester, formulär eller checklistor för att upptäcka fenomenet. När föredragshållaren får frågan om var dessa metoder har beprövats så ”dubbelkollar” han med en man i publiken om de kan berättat om  ”testet i Skåne”. Efter detta berättas att den som ska utredas på uppdrag av Försäkringskassan läggs in ett dygn på ett sjukhus i Skåne där den inlagde får träffa olika specialister, så som arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare och en psykolog.  Dessvärre vet in försäkringstagaren om att denne observeras mellan dessa utredningstillfällen. Detta för att de anser att personer beteer sig annorlunda när de inte är medvetna om att de observeras. I efterhand när HD-Sydsvenskan kontaktar honom vill föredragshållaren inte bekräfta att detta stämmer, eller att han har pratat om detta på föreläsningen. Han nekar även att han har deltagit i "Projekt Skåne".

HD-Sydsvenskans granskning visar att det finns ett pilotprojekt som genomförs på Hässleholms sjukhus med hjälp av föreläsaren och hans kollegor på Bemce. Vilket stardade med att förra regeringen gav Försäkringskassan i uppdrag att redovisa åtgärder för bättre kontroll och mer rättsäker hantering av assistansutredningarna. Ett av syftet med uppdragen var att klargöra om de utredningar som Försäkringskassan gör nu är tillräckliga som underlag för att de ska kunna besluta om hjälpbehovet. Det efterfrågades även förslag ”som leder till att försäkringsmedicinska utredningar blir möjliga”.

Bild lånad från avpixlat.se

Fall från verkligheten

I artikeln från HD-sydsvenskan den 5 maj kan vi läsa om CP-skadade Ahmed Baticha som var en av dem som blev observerad i det så kallade Hässleholmsförsöket. Ahmeds CP-skada påverkar hans muskelkontroll vilket gör att han behöver hjälp med det mesta i sin dagliga livsföring. Försäkringskassan kom fram till att hans behov uppgick till 18 timmar och 22 minuter, vilket innebar att det saknades 1 timme och 38 minuter för att han skulle ha rätt till assistans.

Ahmed blev därefter kallad till Hässleholmssjukhus, där han skulle få träffa läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut under 27 timmar. Då han tidigare gjort liknande utredningar hos andra läkare och arbetsterapeuter osv. tyckte han att det var märkligt att han blev kallad till detta, men tänkte att de kanske inte litade på varandra. Under dessa 27 timmar vet han alltså inte om att han deltar i ett pilotprojekt som har för avsikt att utreda om deltagarna simulerar eller kraftigt överdriver sina symptom för att kunna ta del av olika socialförsäkringar. Han vet alltså inte att han också observeras mellan utredningar från arbetsterapeuter, läkare osv.

....

Detta gör en så arg när man läser om sånt här, när är det nog? Visst att det har skett assistansbedrägerier i Sverige, tråkigt nog går det utöver alla som verkligen är i behov av personlig assistans. De som är i behov av personlig assistans är betydligt betydligt fler till antalet än de få bedrägeriförsök som har skett. Dock har dessa fåtal försök uppmärksammats stort i media. Jag håller absolut med om att de som inte har rätt till personlig assistans inte heller ska beviljas det, men utredningar om detta ska dock inte drabba den enskilde som har ett behov.

Försäkringskassan har själv lämnat en kommentar med anledning av Sydsvenskans artiklar den 3 och 4 maj 2015. Den kan läsas här. De förklarar att det så kallade "Hässleholmsförsöket" handlade om att en teambaserad utredning har efterfrågats, och att det behövs kompletta underlag för att fatta rättsäkra beslut med hög kvalitet, syftet var inte att bedöma om individer missbrukar försäkringen.

Även om de inte uttryckligen skriver att det handlar om att utreda fusk, så innebär det indirekt det. Eftersom detta försök innebär att man inte litar på de tidigare intyg som försäkringstagare har lämnat in för att styrka sin rätt till t.ex. assistans. Allting som de hittills har gjort är helt plötsligt inte tillräckligt för att göra en rättsäker bedömning. Det enda som fattas är alltså en observation där man verkligen kan se om det som tidigare har lämnats in stämmer, en hemlig observation dessutom

. Hur ska den enskilde om läkare, arbetsterapeuter osv. kommer fram till att vad de har observerat under dessa 27 timmar inte motsvara de behov som den enskilde har ansökt, kunna bevisa de behov som denne har? Vilket väger tyngst, intyg och behovsbeskrivning över den hjälp som behövs som den enskilde själv har lämnat in, eller observation som har vidtagits av Försäkringskassan? Det är nog ganska lätt att svara på detta, den enskilde får nog ganska svårt att motbevisa det som framkommer under dessa 27 timmar, och vari ligger rättsäkerheten i det?

Man kan fråga sig hur mycket ska personer med funktionsnedsättningar behöva genomgå för att få rätt till personlig assistans, något som de har rätt till för att kunna leva ett självständigt och framförallt värdigt liv? Vari ligger värdigheten i detta egentligen?

//Liselotte
Assistansjuristerna

Lagtrots

Nyligen har det kommit en rapport från ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, vid finansdepartementet. Rapporten handlar om de kommunala beslutsfattarnas ansvar vid kommunalt lagtrots. I rapporten diskuteras varför kommunalt trots förekommer och vad som kan göras för att förhindra det. 

Systemet med kommunalt självstyre innebär en stor frihet för kommunerna att utforma sin verksamhet efter egna förutsättningar och behov. Dock uppstår ibland konflikter mellan lokala intressen och vad som är tillåtet, och det är ett stort problem när kommunerna inte följer lagar och domar. 

Rapporten hittar ni här: 2015:2, Maktutövning under lagarna? En ESO rapport om trotsiga kommuner

I detta inlägg, här, kan man läsa en intressant kommentar till rapporten. 

Fallbeskrivning från verkligheten

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om där Hofors kommun trotsar domstolen, det kan ni läsa om här. 

Alice är sju år och har en medfödd hjärnskada, hennes utvecklingsstörning gör att hon varken kan prata eller ta hand om sig själv. Hennes utvecklingsnivå kan jämföras med ett barn som är 1 år. Alice sjukdom gör att hon utsätter sig själv för risker, och hon kan inte förstå vad smärta eller fara är för något. Detta gör att hon är i behov av personlig assistans all hennes vakna tid, och hennes föräldrar har därför ansökt om detta till Hofors kommun. Vid en första ansökan som föräldrarna gjorde för Alice behov, så avslog Hofors kommun denna helt och hållet. Även en andra ansökan som gjordes avslogs av kommunen. De överklagar därför detta till Förvaltningsdomstolen som bedömer att Alice behöver assistans all sin vakna tid, men återförvisar ändå ärendet till kommunen för att de ska avgöra omfattningen. Istället för att kommunen gör det så överklagar de istället till Kammarrätten som fastställer Förvaltningsdomstolens dom. Då överklagar kommunen vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som fastställer Förvaltningsdomstolens dom och återförvisar ärendet till Hofors kommun.

Både kommunen och Försäkringskassan har därefter gjort en egen bedömning på att behovet omfattar 29 timmar i veckan. Hofors kommun hävdar, som framgår av bl.a. denna artikel, att de vill genom överklagandena veta vad som är rätt och fel. Det framgår av samtliga instansers beslut att Alice är i behov av assistans all sin vakna tid, men att kommunen ändå måste avgöra omfattningen. Det innebär att de ska gå hem och räkna hur mycket ”all vaken tid” utgör i assistanstimmar. Att kommunen försöker få fram vad som är rätt eller fel på en annan persons bekostnad, eller egentligen hela familjens bekostnad, är skrämmande. Domstolarna kommer inte sitta att räkna ut exakta siffror, det är det som är upp till socialtjänsten och kommunen, men de ska räkna för all hennes vakna tid.

Genom att överklaga vidare till högsta instans har Hofors kommun alltså dragit ut på tiden och Alice har varit utan personlig assistans från kommunen under hela tiden som det har tagit tills Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ett beslut.

Vad säger lagen

Återförvisning 
Förvaltningsdomstolar kan i vissa fall återförvisa ärenden till förvaltningsmyndighet. Återförvisning bör inte föväxlas med begreppet överlämnanden, som innebär att domstolen skiljer sig från målet utan att pröva själva frågan i sak. Detta har alltså inte skett här, samtliga domstolar har prövat frågan och kommit fram till att Alice är i behov av assistans all vaken tid. I förarbetena till FPL anförde framkommer att återförvisning kan bli aktuellt när ny utredning tillkommit eller brister funnits i utredningen. Det kan även bli aktuellt när en sakprövning som borde ha företagits inte skett, när inriktningen i målet varit felaktig eller då det av tekniska skäl är lämpligast att beslutsmyndigheten fattar ett nytt beslut, se. SOU 1964:27, s. 514. I detta fallet var det lämpligt att socialtjänsten skulle omräkna timmarna och fatta ett nytt beslut. Inte fråga om de skulle avslå ansökan eller inte.

Lagtrots
I rapporten diskuteras olika möjliga anledningar till att kommunalt lagtrots förekommer. T.ex. nämnas att under de senaste decennierna har kommunerna från staten fått ett allt större ansvar för vad som i vardagligt tal benämns som "vård, skola och omsorg". Detta ligger till grund för den fortsatta analysen i rapporten, om varför kommunalt trots finns och hur det ska stävjas. Många gånger åläggs kommunerna att utföra alltmer välfärsverksamheter utan att de får full finansiering från staten, detta leder också till att det kommunala självstyret minskar.

"Mot bakgrund av ovanstående kan det vara frestande att ignorera ett lagakraftvunnet beslut om någon form av bistånd. Genom att inte verkställa beslut ”sparar” kommunen pengar som kan användas till andra insatser som kanske är mer populära och får väljarna nöjda." 

Möjligheten för kommunalt anställda och förtroendevalda att förbigå domstolars beslut och gällande rättsregler kan sägas ha uppkommit i samband med ansvarsreformen 1975 då sanktionsreglerna för förtroendevalda slutade gälla. Ansvaret för anställda flyttades från straffrätten till arbetsrätten. Emellertid så har tillsynsmyndigheter inom vissa områden fått bättre möjligheter att ganska kommuner som inte lever upp till de rättsliga kraven på sin verksamhet. Exempelvis infördes 2002 möjligheten att utdöma sanktionsavgift inom socialtjänst- och LSS-området mot de kommuner som inte följde förvaltningsdomstols dom.

Dessvärre verkar inte detta tillräckligt och ett personligt straffrättsligt ansvar kanske skulle vara på sin plats.
De anställda bär i rättslig mening i princip inget ansvar eftersom det av kommunallagen framgår att de förtroendevalda i nämnderna och fullmäktige bär ansvaret för de beslut som fattas och den verksamhet som bedrivs. De anställda, som ska bistå med sakkunskapen i frågan har t.ex. ingen möjlighet att vara skiljaktig i beslut som fattas. I rapporten redovisas olika försök från lagstiftarens sida för att komma till rätta med det kommunal trotset. Gemensamt för dessa försök är att de har fokuserat på att ställa kommunen till svars, inte den eller de enskilda beslutsfattarna. Som en konsekvens leder detta bl.a. till att kommunmedlemmarna får betala dubbelt, dels i form av skadestånd eller vite pga. att åtgärden inte har utförts och sedan för själva åtgärden. I rapporten läggs det fram att nästa steg bör vara att att införa ett personligt ansvar för den eller de som fattat, eller underlåtit att fatta beslutet. Läs mer i rapporten om hur utformningen gällande detta ansvar kan se ut.

Publikationer

Nya bestämmelser om rapporteringsskyldighet och särskild avgift (sanktionsavgift) i socialtjänstlagen

2015:2, Maktutövning under lagarna? En ESO rapport om trotsiga kommuner

------

Problematiken gällande personlig assistans har återigen landat i en fråga om pengar. Att kommuner t.ex. väljer att inte genomföra beslut som en följd av de behöver spara pengar eller använda det till andra saker i deras kommunala verksamhet. Bristen på pengar är ett ständigt återkommande problem som i sin tur ger upphov till en rad andra problem. Tråkigt är att det i många fall går utöver personer i behov av personlig assistans. I inslaget från Kaliber på P1, se här lyfts problematiken med att kommuner försöker hålla nere sina kostnader. En orsak till detta är att många ärenden hamnar hos kommunerna efter att Försäkringskassan har börjat tillämpa striktare bedömningar gällande rätten till assistansersättning. Kanske är det ett stort problem att det finns ett delat huvudmannaskap gällande rätten till personlig assistans. Lättast kanske vore om staten tog hand om detta?

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna

Utvecklingen av LSS

I Kalibers program på Sveriges radio LSS - frihetsreformen där funktionshindrade blir Svarte Petter är ett intressant inslag om hur tillämpningen av LSS har utvecklats till att människor i behov av hjälp bollas mellan olika myndigheter.


I programmet uppkommer det många intressanta aspekter gällande rätten till personlig assistans. Vi får bl.a. höra om Jonas som har en CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. När lagen om LSS trädde i kraft 1993 så fick den stor betydelse för honom. Den gjorde det möjligt för honom att leva ett liv precis som för alla andra. Precis som det ska vara, och som också är huvudsyftet bakom lagen. Dock har det skett en förändring av tillämpningen av lagen mot slutet av 2000-talet, vilket har medfört att syftet att kunna leva sitt liv som alla andra, har hamnat i skym undan. Det har blivit allt fler avslag vid omprövningar av personlig assistans och assistansersättning, och även allt fler avslag vid nyansökningar. Här kan det läsas om statistiken kring avslagen. Så som jag har skrivit om förut i inlägget "allt fler avslag" så har domen RÅ 2009 ref. 57 och tolkningen av denna stor betydelse i detta. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. I Försäkringskassans vägledning till hur handläggarna ska tolka och tillämpa lagen har de dragit många strikta slutsatser om vad som anses utgöra grundläggande behov. Här nedan är några exempel:

Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. 

Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. 

Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor.

Detta har gjort att bedömningarna blir allt striktare och det är väldigt integritetskränkande när man i en ansökan om personlig assistans gå igenom minut för minut vilken hjälp man behöver. Har aldrig varit med om att det inom något annat rättsområde görs en sådan kartläggning av en annan människas liv som dessutom har att göra med det mest integritetsnära som går att tänka sig. Det är intressant att höra hur enhetschefen på Försäkringskassan i reportaget uttalar att "Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om" när det gäller bedömningen av de grundläggande behoven. Detta kan jag iallafall säga att det stämmer inte alls,  eftersom det alltid handlar om att räkna minuter och att försäkringskassan ger beslut om avslag på ibland 40 minuter ifrån den "magiska"gränsen på 20 timmar. Vilket enligt min mening är helt otroligt. 

Vidare i detta reportage pratas det om vikten av intyg och vilka bedömningar som en arbetsterapeut måste göra för att kunna styrka att behov av hjälp behövs i den dagliga livsföringen. I Jonas fall så hade arbetsterapueten velat vara med vid duschningen för att kunna utfärda ett intyg om hans behov i samband med dusch. Detta är ytterst integritetskränkande. Kommunens handläggare hade dessutom uttalat att ett intyg utan en sådan observation inte väger lika tungt. När Kaliber pratar med en enhetschef från en kommun och frågar om detta, så menar hon att hon inte känner till att de arbetar på detta vis. Men då vill jag bara tillägga att tyvärr är situationen så, då jag har läst olika beslut där kommun eller Försäkringskassa anser att vissa behov inte har lyckats styrka därför att en arbetsterapeut har observerat dem. 

Det är skrämmande vilken vändning det har tagit när det gäller att ansöka om en rättighet som ska ge personer med funktionsnedsättningar att leva sitt liv som alla andra. Istället får de kämpa och lägga fram allt om deras liv in i den minsta detalj för att kanske ha en chans att få rätt till personlig assistans. 

Från Försäkringskassans håll har det varit tal om att att de ska jobba för att personer med funktionsnedsättning ska ges en enklare vardag. Vilket kan läsas om i deras pressmeddelande här "Enklare vardag". Det innebär främst förändringar i kontakten med Försäkringskassan, men inte så mycket om deras bedömningar. På mässan i leva och fungera i Göteborg pratade jag och mina kollegor med Försäkringskassan angående dessa förenklingar i vardagen. En talesperson sade att de bl.a. ska försöka se till helheten av hjälpbehov istället för att gå in på minuter och att vid omprövningar så ska uppföljningar göras via telefonsamtal. Detta låter nog bra i tanken men frågan är hur det blir i verkligheten. För det första så kommer det förmodligen vid helhetsbedömningar ändå tillämpas någon slags "schabloniserad-bedömning" av behoven och det kan innebära en ganska stelbent tillämpning med hänsyn till den enskilda individens behov. För det andra så kan uppföljningar via telefonsamtal minska rättssäkerheten för den enskilde vid omprövningar. Den enskilde ges då inte möjlighet att förbereda sig på samma sätt med t.ex. juridiska ombud, och det kan vara oroväckande om beslut ska grundas på frågor ställda via telefon. Det lämnas stort utrymme för att svara "fel" på handläggarens frågor pga. missuppfattningar.

Som sagt så verkar tillämpningen av LSS och hur det ska förbättras vara svårt, trots att det i verkligheten inte borde vara det. Utgångspunkt bör fortfarande tas i syftet med lagen, dvs. att möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar att leva som andra och möjlighet att styra över sitt eget liv och vara fullt delaktig. För att besluta om detta bör man inte behöva komma ner på räknandet av minuter och frågan huruvida någon faktiskt kan föra gaffeln till munnen eller inte.

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna