I Kalibers program på Sveriges radio LSS - frihetsreformen där funktionshindrade blir Svarte Petter är ett intressant inslag om hur tillämpningen av LSS har utvecklats till att människor i behov av hjälp bollas mellan olika myndigheter.
I programmet uppkommer det många intressanta aspekter gällande rätten till personlig assistans. Vi får bl.a. höra om Jonas som har en CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. När lagen om LSS trädde i kraft 1993 så fick den stor betydelse för honom. Den gjorde det möjligt för honom att leva ett liv precis som för alla andra. Precis som det ska vara, och som också är huvudsyftet bakom lagen. Dock har det skett en förändring av tillämpningen av lagen mot slutet av 2000-talet, vilket har medfört att syftet att kunna leva sitt liv som alla andra, har hamnat i skym undan. Det har blivit allt fler avslag vid omprövningar av personlig assistans och assistansersättning, och även allt fler avslag vid nyansökningar. Här kan det läsas om statistiken kring avslagen. Så som jag har skrivit om förut i inlägget "allt fler avslag" så har domen RÅ 2009 ref. 57 och tolkningen av denna stor betydelse i detta. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. I Försäkringskassans vägledning till hur handläggarna ska tolka och tillämpa lagen har de dragit många strikta slutsatser om vad som anses utgöra grundläggande behov. Här nedan är några exempel:
Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte.
Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov.
Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor.
Detta har gjort att bedömningarna blir allt striktare och det är väldigt integritetskränkande när man i en ansökan om personlig assistans gå igenom minut för minut vilken hjälp man behöver. Har aldrig varit med om att det inom något annat rättsområde görs en sådan kartläggning av en annan människas liv som dessutom har att göra med det mest integritetsnära som går att tänka sig. Det är intressant att höra hur enhetschefen på Försäkringskassan i reportaget uttalar att "Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om" när det gäller bedömningen av de grundläggande behoven. Detta kan jag iallafall säga att det stämmer inte alls, eftersom det alltid handlar om att räkna minuter och att försäkringskassan ger beslut om avslag på ibland 40 minuter ifrån den "magiska"gränsen på 20 timmar. Vilket enligt min mening är helt otroligt.
Vidare i detta reportage pratas det om vikten av intyg och vilka bedömningar som en arbetsterapeut måste göra för att kunna styrka att behov av hjälp behövs i den dagliga livsföringen. I Jonas fall så hade arbetsterapueten velat vara med vid duschningen för att kunna utfärda ett intyg om hans behov i samband med dusch. Detta är ytterst integritetskränkande. Kommunens handläggare hade dessutom uttalat att ett intyg utan en sådan observation inte väger lika tungt. När Kaliber pratar med en enhetschef från en kommun och frågar om detta, så menar hon att hon inte känner till att de arbetar på detta vis. Men då vill jag bara tillägga att tyvärr är situationen så, då jag har läst olika beslut där kommun eller Försäkringskassa anser att vissa behov inte har lyckats styrka därför att en arbetsterapeut har observerat dem.
Det är skrämmande vilken vändning det har tagit när det gäller att ansöka om en rättighet som ska ge personer med funktionsnedsättningar att leva sitt liv som alla andra. Istället får de kämpa och lägga fram allt om deras liv in i den minsta detalj för att kanske ha en chans att få rätt till personlig assistans.
Från Försäkringskassans håll har det varit tal om att att de ska jobba för att personer med funktionsnedsättning ska ges en enklare vardag. Vilket kan läsas om i deras pressmeddelande här "Enklare vardag". Det innebär främst förändringar i kontakten med Försäkringskassan, men inte så mycket om deras bedömningar. På mässan i leva och fungera i Göteborg pratade jag och mina kollegor med Försäkringskassan angående dessa förenklingar i vardagen. En talesperson sade att de bl.a. ska försöka se till helheten av hjälpbehov istället för att gå in på minuter och att vid omprövningar så ska uppföljningar göras via telefonsamtal. Detta låter nog bra i tanken men frågan är hur det blir i verkligheten. För det första så kommer det förmodligen vid helhetsbedömningar ändå tillämpas någon slags "schabloniserad-bedömning" av behoven och det kan innebära en ganska stelbent tillämpning med hänsyn till den enskilda individens behov. För det andra så kan uppföljningar via telefonsamtal minska rättssäkerheten för den enskilde vid omprövningar. Den enskilde ges då inte möjlighet att förbereda sig på samma sätt med t.ex. juridiska ombud, och det kan vara oroväckande om beslut ska grundas på frågor ställda via telefon. Det lämnas stort utrymme för att svara "fel" på handläggarens frågor pga. missuppfattningar.
Som sagt så verkar tillämpningen av LSS och hur det ska förbättras vara svårt, trots att det i verkligheten inte borde vara det. Utgångspunkt bör fortfarande tas i syftet med lagen, dvs. att möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar att leva som andra och möjlighet att styra över sitt eget liv och vara fullt delaktig. För att besluta om detta bör man inte behöva komma ner på räknandet av minuter och frågan huruvida någon faktiskt kan föra gaffeln till munnen eller inte.
//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar