Lagtrots

Nyligen har det kommit en rapport från ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, vid finansdepartementet. Rapporten handlar om de kommunala beslutsfattarnas ansvar vid kommunalt lagtrots. I rapporten diskuteras varför kommunalt trots förekommer och vad som kan göras för att förhindra det. 

Systemet med kommunalt självstyre innebär en stor frihet för kommunerna att utforma sin verksamhet efter egna förutsättningar och behov. Dock uppstår ibland konflikter mellan lokala intressen och vad som är tillåtet, och det är ett stort problem när kommunerna inte följer lagar och domar. 

Rapporten hittar ni här: 2015:2, Maktutövning under lagarna? En ESO rapport om trotsiga kommuner

I detta inlägg, här, kan man läsa en intressant kommentar till rapporten. 

Fallbeskrivning från verkligheten

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om där Hofors kommun trotsar domstolen, det kan ni läsa om här. 

Alice är sju år och har en medfödd hjärnskada, hennes utvecklingsstörning gör att hon varken kan prata eller ta hand om sig själv. Hennes utvecklingsnivå kan jämföras med ett barn som är 1 år. Alice sjukdom gör att hon utsätter sig själv för risker, och hon kan inte förstå vad smärta eller fara är för något. Detta gör att hon är i behov av personlig assistans all hennes vakna tid, och hennes föräldrar har därför ansökt om detta till Hofors kommun. Vid en första ansökan som föräldrarna gjorde för Alice behov, så avslog Hofors kommun denna helt och hållet. Även en andra ansökan som gjordes avslogs av kommunen. De överklagar därför detta till Förvaltningsdomstolen som bedömer att Alice behöver assistans all sin vakna tid, men återförvisar ändå ärendet till kommunen för att de ska avgöra omfattningen. Istället för att kommunen gör det så överklagar de istället till Kammarrätten som fastställer Förvaltningsdomstolens dom. Då överklagar kommunen vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som fastställer Förvaltningsdomstolens dom och återförvisar ärendet till Hofors kommun.

Både kommunen och Försäkringskassan har därefter gjort en egen bedömning på att behovet omfattar 29 timmar i veckan. Hofors kommun hävdar, som framgår av bl.a. denna artikel, att de vill genom överklagandena veta vad som är rätt och fel. Det framgår av samtliga instansers beslut att Alice är i behov av assistans all sin vakna tid, men att kommunen ändå måste avgöra omfattningen. Det innebär att de ska gå hem och räkna hur mycket ”all vaken tid” utgör i assistanstimmar. Att kommunen försöker få fram vad som är rätt eller fel på en annan persons bekostnad, eller egentligen hela familjens bekostnad, är skrämmande. Domstolarna kommer inte sitta att räkna ut exakta siffror, det är det som är upp till socialtjänsten och kommunen, men de ska räkna för all hennes vakna tid.

Genom att överklaga vidare till högsta instans har Hofors kommun alltså dragit ut på tiden och Alice har varit utan personlig assistans från kommunen under hela tiden som det har tagit tills Högsta förvaltningsdomstolen har tagit ett beslut.

Vad säger lagen

Återförvisning 
Förvaltningsdomstolar kan i vissa fall återförvisa ärenden till förvaltningsmyndighet. Återförvisning bör inte föväxlas med begreppet överlämnanden, som innebär att domstolen skiljer sig från målet utan att pröva själva frågan i sak. Detta har alltså inte skett här, samtliga domstolar har prövat frågan och kommit fram till att Alice är i behov av assistans all vaken tid. I förarbetena till FPL anförde framkommer att återförvisning kan bli aktuellt när ny utredning tillkommit eller brister funnits i utredningen. Det kan även bli aktuellt när en sakprövning som borde ha företagits inte skett, när inriktningen i målet varit felaktig eller då det av tekniska skäl är lämpligast att beslutsmyndigheten fattar ett nytt beslut, se. SOU 1964:27, s. 514. I detta fallet var det lämpligt att socialtjänsten skulle omräkna timmarna och fatta ett nytt beslut. Inte fråga om de skulle avslå ansökan eller inte.

Lagtrots
I rapporten diskuteras olika möjliga anledningar till att kommunalt lagtrots förekommer. T.ex. nämnas att under de senaste decennierna har kommunerna från staten fått ett allt större ansvar för vad som i vardagligt tal benämns som "vård, skola och omsorg". Detta ligger till grund för den fortsatta analysen i rapporten, om varför kommunalt trots finns och hur det ska stävjas. Många gånger åläggs kommunerna att utföra alltmer välfärsverksamheter utan att de får full finansiering från staten, detta leder också till att det kommunala självstyret minskar.

"Mot bakgrund av ovanstående kan det vara frestande att ignorera ett lagakraftvunnet beslut om någon form av bistånd. Genom att inte verkställa beslut ”sparar” kommunen pengar som kan användas till andra insatser som kanske är mer populära och får väljarna nöjda." 

Möjligheten för kommunalt anställda och förtroendevalda att förbigå domstolars beslut och gällande rättsregler kan sägas ha uppkommit i samband med ansvarsreformen 1975 då sanktionsreglerna för förtroendevalda slutade gälla. Ansvaret för anställda flyttades från straffrätten till arbetsrätten. Emellertid så har tillsynsmyndigheter inom vissa områden fått bättre möjligheter att ganska kommuner som inte lever upp till de rättsliga kraven på sin verksamhet. Exempelvis infördes 2002 möjligheten att utdöma sanktionsavgift inom socialtjänst- och LSS-området mot de kommuner som inte följde förvaltningsdomstols dom.

Dessvärre verkar inte detta tillräckligt och ett personligt straffrättsligt ansvar kanske skulle vara på sin plats.
De anställda bär i rättslig mening i princip inget ansvar eftersom det av kommunallagen framgår att de förtroendevalda i nämnderna och fullmäktige bär ansvaret för de beslut som fattas och den verksamhet som bedrivs. De anställda, som ska bistå med sakkunskapen i frågan har t.ex. ingen möjlighet att vara skiljaktig i beslut som fattas. I rapporten redovisas olika försök från lagstiftarens sida för att komma till rätta med det kommunal trotset. Gemensamt för dessa försök är att de har fokuserat på att ställa kommunen till svars, inte den eller de enskilda beslutsfattarna. Som en konsekvens leder detta bl.a. till att kommunmedlemmarna får betala dubbelt, dels i form av skadestånd eller vite pga. att åtgärden inte har utförts och sedan för själva åtgärden. I rapporten läggs det fram att nästa steg bör vara att att införa ett personligt ansvar för den eller de som fattat, eller underlåtit att fatta beslutet. Läs mer i rapporten om hur utformningen gällande detta ansvar kan se ut.

Publikationer

Nya bestämmelser om rapporteringsskyldighet och särskild avgift (sanktionsavgift) i socialtjänstlagen

2015:2, Maktutövning under lagarna? En ESO rapport om trotsiga kommuner

------

Problematiken gällande personlig assistans har återigen landat i en fråga om pengar. Att kommuner t.ex. väljer att inte genomföra beslut som en följd av de behöver spara pengar eller använda det till andra saker i deras kommunala verksamhet. Bristen på pengar är ett ständigt återkommande problem som i sin tur ger upphov till en rad andra problem. Tråkigt är att det i många fall går utöver personer i behov av personlig assistans. I inslaget från Kaliber på P1, se här lyfts problematiken med att kommuner försöker hålla nere sina kostnader. En orsak till detta är att många ärenden hamnar hos kommunerna efter att Försäkringskassan har börjat tillämpa striktare bedömningar gällande rätten till assistansersättning. Kanske är det ett stort problem att det finns ett delat huvudmannaskap gällande rätten till personlig assistans. Lättast kanske vore om staten tog hand om detta?

//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna