Jag
har varit med att Försäkringskassan genomgående i sina utredningar beaktat
mindre tid än den för momenten uppgivna tidsåtgången för den enskildes
hjälpbehov. Det trots att den totala faktiska tidsåtgången som föreligger för
att tillgodose behov av hjälp är vad den enskilde har uppgett. För det fall det
föreligger diskrepans mellan den enskildes uppgifter och den medicinska
utredningen i ärendet kan det föreligga skäl för Försäkringskassan att göra
skälighetsbedömningar, men i förevarande fall som jag har i åtanke förekommer
inte sådana motstridiga uppgifter.
Varför
Försäkringskassan återigen åberopar skälighet som en grund för att beakta
mindre tid än den för momenten uppgivna tidsåtgången är anmärkningsvärt,
särskilt eftersom den medicinska utredningen. Det framgår inte vad
Försäkringskassan egentligen avser med ”skälig” tidsåtgång. Hur har kassan
kommit fram till vad som i det enskilda momentet utgör ”skälig” tidsåtgång? Är
det den tid det tar för en icke funktionshindrad person att få sitt behov
tillgodosett eller är det den tid det tar för en person med motsvarande
funktionsnedsättning som den enskilde att få sitt behov tillgodosett? Även om Försäkringskassan
mot all förmodan skulle kunna besvara dessa frågor på ett tillfredsställande
sätt står det klart att kassan, utan att ha något stöd i lag eller förarbeten,
introducerat ett helt nytt rekvisit vid bedömningen av rätten till
assistansersättning.
I
motsats till vad Försäkringskassan gör gällande är det inte ”skälig” tidsåtgång
som skall bedömas, utan den faktiska tidsåtgång som är nödvändig för att den
enskildes behov av hjälp i det aktuella momentet skall tillgodoses. Det kan i
vart fall förutsättas att Försäkringskassan inte har lika god kännedom som den
enskilde gällande tidsåtgången för hjälpbehoven.
Det
stora problemet med skälighetsbedömningar är att lika fall bedöms olika och det
blir avgörande vem som handlägger och beslutar samt på vilket kontor ärendet
handläggs. Dessutom tycker jag att hela poängen med personlig assistans
går förlorad och det inte är som så att beslutet är anpassat utifrån vad varje
berättigad person behöver hjälp med och i vilken omfattning hjälpen behövs. Här
måste handläggare på både Försäkringskassan och kommunerna bli bättre på att
göra enskilda och förutsättningslösa bedömningar.
//Niklas
Jurist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar