Hur är det att idrotta med funktionshinder?

 Nu tänker ni säkert, vad har det här med assistans att göra? Men väldigt mycket skulle jag vilja säga. För att utöva en idrott eller någon annan fritidsaktivitet, så är assistans oerhört viktig för många. Annars skulle det helt enkelt inte vara möjligt att göra något alls.

När man som funktionshindrad börjar idrotta så gäller det att man får stöd och hjälp från den förening som man går med i. Att hitta lösningar och sätt som gör att man kan utöva sin idrott på samma villkor som alla andra. Själv hade jag turen att fastna för schack och det var en aktivitet som jag kunde utan större hjälp, både träna och tävla i på samma villkor som mina kompisar.

 

 

Men om man har hittat en sport som man inte kan klara på egen hand.
Då kan det många gånger vara helt avgörande hur föreningen eller klubben agerar. 
För att vara med i förening eller idrottsklubb är ju mest av allt socialt, därför är det viktigt att man kan vara delaktig på lika villkor.

Hur det att tävla i en idrott om man har funktionshinder? Jag kan bara berätta om mina egna erfarenheter. När man tävlar i schack så är lokalerna allt annat än anpassade.
Ofta har man förkärlek för gamla lokaler med trappor och höga trösklar, källare är också högt upp listan. Många gånger tänkte jag att nu byter jag aktivitet, men varför ska man behöva göra det? Har man hittat något man tycker om så skall man väl få utöva det.

Vilka erfarenheter har ni av idrott och andra fritidsaktiviteter? Viktigast av allt vilken betydelse har assistansen för att ni ska kunna göra det ni är intresserade av?

 

/Niklas
sekreterare

Förvaltningslagen måste efterföljas

Förvaltningslagen är den viktigaste lagen inom området gällande myndigheter och deras

förhållande till enskilda individer. Förvaltningsmyndigheterna ska på ett självständigt sätt, och under eget ansvar, genomföra handläggningen i de ärenden de är ansvariga för. Detta gäller även om det handlar om tillämpning av föreskrifter av regeringen. Självständigheten som förvaltningsmyndigheter har i sin ärendehantering är vad som karakteriserar svensk

förvaltningsrätt. Varje enskild individ som arbetar som handläggare på en myndighet har

ett personligt ansvar för utfört arbete.

 

FL 4§ föreskriver att alla myndigheter har en skyldighet att lämna råd och vägledning,

och vara till hjälp i frågor från enskilda inom verksamhetsområdet för myndigheten.

Syftet med denna paragraf tillsammans med FL 5-7§§, är att stärka kraven på

myndigheter i deras arbete för att garantera bra kontakt mellan myndigheter och enskilda

individer

 

Förutom att handläggningen ska genomföras så snabbt och enkelt som möjligt, gäller

även att handläggningen inte ska medföra större kostnader än nödvändigt och säkerheten

får inte eftersättas. Det ställs även upp krav på en noggrannhet i handläggningen i

samband med de andra bestämmelserna.

 

Förvaltningslagen har som mål att främja rättssäkerheten genom att garantera en snabb

och effektiv handläggning vid förvaltningsmyndigheter i myndighetsutövning mot

enskilda individer.

 

Begreppet rättssäkerhet innefattar ett krav på förutsägbarhet för de enskilda i ärenden vid

myndigheter. Här är bristerna stora över landet, där man märker att två personer med samma diagnos och liknande hjälpbehov kan få helt olika beslut beroende var i landet man bor. Det är alltså väldigt svårt att förutse vilket beslut man kommer få. Det som är enklare att förutse är att vissa kommuner är svårare att få hjälp av, detta oavsett vilket funktionshinder den enskilde har, och det är inte den typen av förutsebarhet som lagen syftar till.

 

En av de mest kritiserade omständigheterna är handläggningen på Försäkringskassan och kommunerna, där handläggningstiden ofta är väldigt lång.. De enskilda individerna som är del av ett ärende på en myndighet ska inte behöva vänta på besked som dröjer i ärenden som är av sådan vikt för dem. Att påstå att belastningen på myndigheten är anledningen till att inte följa de bestämmelser som finns om detta är inte acceptabelt.

 

En annan del som man märker att både kommuner och Försäkringskassan måste bli bättre på, är att informera den enskilde vilka möjligheter som finns att ansöka om och för vilka hjälpbehov man kan få hjälp. Handläggarna måste finnas till för att hjälpa den enskilde, inte vara en motpart.

 

Dessa olika omständigheter är grundläggande trygghet och rättighet för de enskilda, något som måste efterföljas på ett betydligt bättre sätt än vad det gör idag, särskilt bland Sveriges olika kommuner.

 

 

//Niklas

Jurist

Vad händer?

I helgen hade jag en diskussion med några vänner, om vad som faktiskt händer när någon förlorar sin assistans. Vad är följderna av ett indraget beslut?

Om vi tar några exempel:

 1. Vi har en familj där ett av barnen har ett omfattande vårdbehov. Plötsligt blir hens assistans indragen. Då måste en av föräldrarna vara hemma, för att ta hand om barnet på heltid. Men med tanke på barnets omfattande behov så tar snart orken slut, pga av sömnbrist och nära på utbrändhet.
Förälder nr två måste då sluta arbeta för att avlasta. Resultat så här långt är två föräldrar som inte kan arbeta, en förälder nära på utbränd.

2. Så har vi då en person med funktionshinder som har fått jobb, vilket är ovanligt bland personer med funktionshinder. Då är det dags för omprövning och assistansen blir indragen.
Personen ifråga måste sluta arbeta, flytta hem till sina föräldrar och bli helt beroende av bidrag för att klara sig. Vad resulterar detta i? Jo då måste den här personens föräldrar sluta arbeta för att kunna hjälpa sitt barn, som är vuxen och ska klara sig själv.

3. Person i liknande situation som ovan, blir av med assistansen.
Han har inga föräldrar som kan ställa upp. Han blir då hänvisad till hemtjänst.
Det blir punktinsatser, vilket innebär: Man måste gå och lägga sig en av hemtjänsten angiven tid. Att kunna laga mat och själv vara delaktig i vad man äter går helt bort.
Nu får man matlådor, där maten är förbestämd av någon annan.
Du kanske vill gå på bio, eller ta en fika. Ja då måste du ansöka om ledsagning.
Slut på spontana infall. Allt ska planeras i förväg.

4. Lisa har varit med om en trafikolycka och fått ett omfattande funktionshinder.
Hon går på rehabilitering och får hjälp att komma tillbaka till livet i så stor omfattning som möjligt. Men då tar man bort hennes assistenter. Allt stannar av, hon kan inte fortsätta sin rehabilitering som tidigare. Hennes chanser att komma tillbaka minskas kraftigt.
För Lisa har inga anhöriga som kan hjälpa henne. Hon blir mer eller mindre inlåst i sitt eget hem, där hon endast har kontakt med hemtjänstpersonalen som kommer några gånger om dagen.

Till alla er som har förlorat er assistans, skriv gärna några rader på vår FB sida och berätta om era erfarenheter. Att vi belyser och lyfter fram vad som faktiskt händer när ett beslut blir indraget är oerhört viktigt. Det är där vi kan få andra som inte är berörda av hjälp och stöd att faktiskt se hur viktig den personliga assistansen är.

Niklas
//sekreterare

Intervju

 

 

Vet inte hur många av er som såg morgonens intervju med Åsa Regnér på tv4.
Nu när det för första gången tagits upp mycket i media om den situation som är kring assistans och assistansersättningen. Så var ansvarig minister pressad, man fick intrycket av att hon läst på bättre och hade en mjukare framtoning.
Tyvärr sken besparingsagendan igenom på många ställen i intervjun.
Tidigare hade tv4 haft olika gäster som på något sätt var berörda av reformen.
Så därför ville man nu fråga ut ansvarig minister om regeringens avsikter med reformen.

Tyvärr fick vi samma svar som tidigare fast i en helt ny tappning.
Mantrat är att pengarna ska gå till det som regeringen avsett och ingenting annat.
Men när pengar måste läggas på juridisk hjälp för att personer ska klara sig, så är det klart att pengar går till annat än det från början var tänkt.

Åsa pratade också om att det inte ser likadant ut över hela landet, och det stämmer väldigt bra. Hon tog också upp den LSS utredning som regeringen tillsatt.
Men inte ett ord nämndes om hur många gånger ordet besparing och kostnader nämns i utredningen.
Utan istället hade hon intagit en mjukare framtoning och pratade bl.a om effekterna av den Dom som kom 2012 om grundläggande behov. Samt att regeringen ville se över vad den Domen orsakat. För oss som varje dag ser verkningarna av alla de Domar som berör personlig assistans så är svaret enkelt. LIDANDE både för personer med assistans och deras anhöriga.

 

//Niklas
sekreterare

Kommuners ekonomiska ersättning för personlig assistans

Försäkringskassan betalar idag ut ett schablonbelopp på 288 kr per timme. Det är reglerat i  51 kap. 11 § Socialförsäkringsbalken att för varje år bestäms ett särskilt belopp av regeringen. En motsvarande reglering finns dock inte i Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). Det nämns dock i förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 175) att regeringens bestämda belopp  bör vara vägledande även i fråga om det ekonomiska stödet från kommunen. Kommuners skyldighet att betala ut ersättning för utförd assistans utgår endast ifrån det faktum att ge ekonomiskt stöd för de verkliga kostnader som uppstår i samband med insatsen.

Ser man dock hur det faktiskt ser ut i praktiken så är kommunernas ekonomiska ersättning för utförd assistans mycket lägre än Försäkringskassans bestämda schablonbelopp. Kommunerna bestämmer själva vilket skäligt timbelopp som betalas ut. Över tid så blir skillnaderna mellan kommunbeslut och Försäkringskassans ersättning stora.

Det är dessutom anmärkningsvärt hur stor skillnaden i ersättningen är mellan kommunerna själva. Eftersom kommunerna själva bestämmer beloppet så skiljer sig ersättningen beroende på vilken kommun man är bosatt i. Även om det uttryckligen inte är reglerat i LSS om den ekonomiska ersättningen så torde det inte finnas några hinder mot att det av regeringen bestämda schablonbeloppet även skall gälla för kommuner. Det torde åtminstone inte finnas en möjlighet för kommuner att betala ut ersättning för assistans som är klart lägre än regeringens schablonbelopp. Rimligtvis så bör kommunernas ersättning inte understiga regeringens schablonbelopp. När två likadana beslut om personlig assistans ger två olika ersättningar ekonomiskt så bör det ifrågasättas på vilka godtagbara skäl en kommun kan välja att betala ut en mycket lägre ersättning än andra kommuner.

// Mattias

Jurist

Sant eller falskt

 

Ibland undrar men hur det är möjligt att högt uppsatta tjänstemän och kvinnor i statliga myndigheter kan vara så dåligt pålästa. Eller väljer dem helt enkelt att blunda för sanningen för att den är obekväm? Senast i raden av helt vansinniga uttalanden kommer från Ann-Marie Begler generaldirektör för avdelning funktionshinder på Försäkringskassan. Tillsammans med Adriana Lender skriver hon en debattartikel i Dagens Nyheter om att det inte finns någon kris inom personlig assistans. En annan av Ann-Marie Beglers helt otroligt korkade uttalanden är att assistans är en förmån.

Då undrar jag och säkert många med mig, är det en förmån att ha en främmande människa i sitt hem? Är det en förmån att bli hjälpt av en främmande människa med det allra mest intima, så som hygien, påklädning och toalettbesök? Nej det är ingen förmån, men för alla oss som är beroende av assistans så är det livsviktigt. Ingen skulle välja det här om man inte behövde. Så nej det är ingen förmån…

 Att sen förneka att det inte finns någon kris är ju också helt galet. Vi har aldrig sett så många förlorar sin assistans som idag. Nyligen publicerades en artikel om Selma 4 år som inte längre hade rätt till assistans trots omfattande funktionshinder. Det är bara ett exempel av många.

Nya domar och regeländringar har varit med och skapat den kris som råder idag. För ja Ann-Marie Begler vi har en kris inom personlig assistans.

Alla stora organisationer är oroade. För ett tag sedan ville RBU ha ett möte med regeringen och försäkringskassan om det rådande läget. Men Försäkringskassan vägrade med hänvisning till att det inte finns någon kris. Då kan man fråga sig varför man inte kan ställa upp på ett möte, om man nu är så säker på sin sak. Min uppfattning är att det är att Försäkringskassan inte kan försvara sitt agerande, och då väljer man att avstå ett möte.


Vem som helst kan bli i behov av personlig assistans, det är hemskt att skriva men så är det. Därför hoppas jag att fler angagerar sig i den personliga assistansens framtid.


//Niklas
sekreterare

Skrämmande utveckling gällande tillfälliga utökningar

 

Alla som har personlig assistans kan söka tillfälligt utökad assistans från kommunen om den assistansersättning du beviljats tillfälligt inte räcker. Detta kan vara fallet vid en tillfällig sjukdom eller om du har behov av extra assistanstid vid exempelvis en resa eller om du fått ett arbetsuppdrag som kräver extra tid. I 9 § 2 står det att läsa att den enskilde kan ansöka om biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. Alltså, om ditt behov av personlig assistans inte täcks av assistansersättningen så ska kommunen, oavsett orsaken till det ökade behovet, tillgodose resterande behov av personlig assistans.

 

Men nu har praxis alltmer gått mot en stramare hållning vad gäller tillfälliga utökningar. Om den enskilde har assistansersättning så är huvudregeln snarast att avslå ansökan om tillfällig utökning med hänvisning till att omfördelning av assistansersättning tillgodoser behovet. Vid resor är det inte ovanligt att den sökande är i behov av dubbel assistans då det är nya miljöer som ej är anpassade på samma sätt som det är i hemmet. En inte ovanlig motivering till avslag gällande tillfällig utökning av dubbel assistans är att den sökande inte är beviljad det i sitt grundbeslut från Försäkringskassan och således inte är i behov av det nu heller. Det är väldigt motsägelsefullt, då Försäkringskassan inte bedömt hjälpbehovet i en sådan miljö som resan kommer äga rum i.

 

När en person ansöker om utökad assistans inför semesterresan så bedömer myndigheterna inte bara huruvida det faktiskt finns ett ökat behov under resan utan också om resan i sig måste genomföras för att uppnå goda levandsvillkor. Myndigheterna verkar mena att det ankommer på dem att bestämma om den enskilde ska få resa eller inte. Frågan är inte om det är goda levandsvillkor att resa utomlands eller ej, frågan är om det behövs tillfällig utökning p.g.a. att den enskilde kommer att befinna sig i ej anpassade miljöer under en viss tid.

 

Den enskilde har ofta sparat ihop pengar för att kunna genomföra en resa likt vem som helst.  LSS har ett tydligt syfte; att ge personer med funktionsnedsättning möjlighet att leva sitt liv som andra. Dessa personer har rätt behandlas som alla andra, vilket jag inte anser sker när det gäller dessa tillfälliga utökningar.

 

Den utveckling som sker nu är skrämmande och de funktionshindrade riskerar att bli mer isolerade och inte kunna få möjligheter att leva som andra. En person utan funktionshinder får aldrig den frågan, om man behöver åka på semestern för att uppnå goda levnadsvillkor. Vill man åka så gör man bara det. Samma rättigheter måste kunna råda för personer med funktionshinder.

 

//Niklas

Jurist

En lagändring som skadar den funktionsnedsatte

En diskussion som fallit under radarn sedan den tillfälliga utlänningslagen infördes är hur ändringarna i 5 kap. 6 § Utlänningslagen drabbar personer med funktionsnedsättningar. Enligt den ordning som gällde fram tills den 19 juli 2016 skulle, om uppehållstillstånd inte kan beviljas på andra skäl, en utlänning beviljas uppehållstillstånd om det rådde synnerligen ömmande omständigheter med hänsyn tagen till utlänningens hälsa, anpassning till Sverige och omständigheterna i övrigt. För barn gällde ett lite lägre krav, särskilda skäl.

Den tidsbegränsade lagens bestämmelse inskränker allvarligt denna möjlighet. Där det istället framgår att uppehållstillstånd får beviljas om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att avvisa eller utvisa utlänningen.

Det outtalade syftet med ändringen har varit att stoppa ensamkommande barn att komma till Sverige, framför allt från Afghanistan. Dessa har sällan varit berättigade skyddsstatus men beviljats uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 §. Utöver att detta inte kommer kunna påverka huruvida dessa barn (som enligt landinformation bland annat riskerar att tvingas in i prostitution vid ett återvändande) kommer få stanna här eller inte, slår det hårdast mot andra som samhället också har en skyldighet att skydda.

Att anses som flykting är mycket svårt för funktionshindrade. De faller in under 4 kap. 1 § lydelse ”tillhörighet till annan samhällsgrupp” varav kraven för att beviljas flyktingstatus ökar markant. Visserligen kan funktionshindrade fortfarande genom 4 kap. 2 § anses som alternativt skyddsbehövande om det finns en risk för omänsklig eller förnedrande behandling vid återvändande till hemlandet. Det är däremot inte här problemen uppstår.

Det finns situationer där en familj kommit till Sverige, till exempel som arbetstagare eller familjemedlemmar och där grunden för tillståndet redan har upphört. Ansöker de om asyl (för att omfattas av 4 kap. 2 §) får de ändå avslag då ansökan inte inkommit kort efter dem kom till Sverige varav en enskilds risk att utsättas för skyddsgrundande behandling starkt ifrågasätts. Många funktionshindrade anger istället att det finns särskilda eller synnerliga skäl för att de ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

För att låta som en typisk jurist är rättsläget oklart just nu. Många konventioner skyddar och omfattar funktionshindrade men eftersom det politiska syftet mer ofta än sällan vinner mot juridiken inom migrationsområdet finns det en alldeles för stor risk att denna lagändring slår hårt mot en redan utsatt grupp.

Men vad spelar det för roll, det stoppar ju också de afghanska barnen…

// Ali
Jurist

Helheten

I början av september så debatterade Bengt Eliasson (L) mot Åsa Régner (S) om att vända den negativa trend som är inom assistansersättningen. Åsa Régner håller krampaktigt fast vid regeringens syn att kostnaderna ökat sen 1994. Men vi har alla hört Bengt Westerberg säga att dåvarande regeringen gjorde en stor underskattning av det faktiska behovet.
Med det i åtanke så är det inte alls konstigt att kostnaderna har ökat. Tyvärr så bortser Åsa Régner och resten av regeringen från fakta och håller fast vid fel siffror.

Sen har vi en annan anledning och det är tiden, vi pratar om en period på 22 år sedan LSS-lagen kom. Det finns väl inget område inom vården som har samma kostnader som för över 20 år sedan.
 
Den frihet som LSS-lagen har bidragit till är oerhört viktigt. Det har gjort att människor kan arbeta, ha familj, kunna ha en fritid och umgås med släkt och vänner. Men något av det viktigaste är att föräldrar till barn med funktionshinder kan arbeta. Istället för att tvingas vara hemma och ta hand om sitt funktionshindrade barn, och på så sätt förlora inkomst.
 

Men om regeringen får som dem vill så kommer kostnaderna öka på andra områden.
Fler föräldrar kommer att behöva säga upp sig från sina arbeten.
Fler personer med funktionshinder kommer inte längre att kunna arbeta, utan blir helt beroende av bidrag. Då pratar vi om helt andra kostnader.
För att inte tala om alla ungdomar och nyanlända som förlorar arbetstillfällen.
Detta går stick i stäv med regeringens övriga politik att fler ska komma in på arbetsmarknaden.

Det som jag nu räknat upp är saker som dagens politiker aldrig berör när dem pratar om personlig assistans. Varför inte undrar ni säkert? Jo för det är bekvämast att se allt i svartvitt, kostnaderna ökar det ska åtgärdas. Allt annat struntar dem i.

Åsa Régner hänvisade också i debatten till den kommande LSS Utredningen, men problemet är att regeringen inte har väntat på utredningen utan börjat göra besparingar och försämringar i reformen innan utredningen är klar. Man får känslan av att dem försöker göra så mycket besparingar som möjligt innan utredningen är klar och kan presenteras.



Niklas
//sekreterare