Barnperspektiv

Senaste tiden har det varit många uppmärksammade fall av svårt sjuka barn som har förlorat sin assistans, eller fått kraftigt indragna timmar. Detta mycket pga en Dom i Högsta förvaltningsdomstolen om att medicinering numera räknas som egenvård och inte ett grundläggande behov. Vilket har fått förödande konsekvenser.

Oron hos föräldrar med svårt sjuka barn kan man väl förstå, då assistans är den ända avlastning som dom kan få. Utan den så går dem många gånger på knäna.
Med sjukskrivningar och utbrändhet som följd.

Men hur har då Försäkringskassan tänkt? Man pratar ofta om föräldraansvar,
men då måste det ställas i emot vilket behov ett icke funktionshindrat barn i samma ålder har.
Det här görs väldigt sällan och man tar oerhört konstiga beslut många gånger.

Det som fick mig att skriva detta blogginlägg är den artikel som jag läste om 1-åriga Eleonora som är multihandikappad och är i stort behov av assistans. Hennes pappa har skrivigt ett inlägg på Facebook om behovet av assistans för barn som är i hans dotters situation, som har fått stor spridning. Samt den oro han känner inför framtiden.

Bengt Westerberg pratade nyligen om ökade kostnader på andra områden ifall att man spar in på LSS. Vilket vi har sett när olika ekonomer har kommit fram till att LSS och personlig assistans är en väldigt kostnadseffektiv insats. Han menar att det är dem anhöriga som kommer att få ta över. Vilket inte bara gäller barn utan också ungdomar och ibland vuxna med funktionshinder.
För de anhöriga är ofta den sista livlina som dessa personer har, utan dem så skulle inte den enskilde överleva.

Niklas
//sekreterare