Rättsfall gällande LSS

Nedan finns korta referat och reflektioner över vad som framkommer i tre rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen. Personerna som fallen gäller nedan kallas här för AA i samtliga tre rättsfall.


HFD mål nr 2888-14
Frågan i fallet är om en kommun kan avslå en ansökan om korttidstillsyn med hänvisning till att behovet kan tillgodoses genom utökad assistansersättning.

Som bakgrund kan nämnas att personen som målet gäller, var beviljad assistansersättning, men hade även fått beviljad korttidstillsyn enligt 9§ 7 LSS i anslutning till skoldagen och under lov. Assistansersättningen omfattade däremot inte tiden där AA gick i skolan eller under korttidstillsynen.
AA hade ansökt om att även fortsättningsvis få vara beviljad korttidstillsyn, men kommunen avslog i juni 2013 ansökan från och med höstterminen samma år eftersom de bland annat ansåg att hennes behov av en trygg situation och en meningsfull fritid var tillgodosedd genom assistansersättning och beviljad korttidsvistelse med sju dygn per månad. Kommunen anmälde därefter självmant till Försäkringskassan att AA från och med höstterminen 2013 hade utökat behov av assistansersättning eftersom hon inte längre var beviljad korttidstillsyn.

Högsta förvaltningsdomstolen resonerade som följer:
AA har ostridigt behov av tillsyn och sysselsättning före och efter skolan och under lov. AA har ansökt om insatsen korttidstillsyn och har rätt till denna insats om hennes behov inte tillgodoses på annat sätt. (jämför 7§ LSS). För att kunna neka AA en insats på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, ska behovet också faktiskt tillgodoses på annat sätt.
Vid tiden när kommunen tog sitt beslut var AAs behov av tillsyn och sysselsättning före och efter skoldagens slut och under lov inte tillgodosett på annat sätt. Eftersom AA inte hade ansökt om utökning av antalet assistanstimmar och att hennes behov inte faktiskt var tillgodosett på annat sätt hade kommunen därför inte rätt att avslå hennes ansökan om korttidstillsyn genom att hänvisa att behovet kan tillgodoses genom utökning av assistansersättningen.

Reflektion: Det känns tryggt att veta att myndigheter inte kan hänvisa till att behovet KAN tillgodoses på annat sätt, utan att behovet faktiskt måste tillgodoses på annat sätt.



HFD mål nr 5399-14
Frågan i målet är om det föreligger en rätt till personlig assistans som gäller tills vidare när en kommun, efter det att tiden för ett tidsbegränsat beslut om personlig assistans har gått ut, har fortsatt att utföra insatsen.

Bakgrunden i målet är den följande. AA hade under 2005 blivit beviljad med assistans för 19 timmar per vecka, men beslutet skulle gälla längst till och med den 16 maj 2006. Men ett nytt beslut om AAs rätt till personlig assistans togs inte förrän under 2012. Under tiden däremellan och i utredningar om tillfälligt utökad assistans under tiden som gick mellan besluten angavs det att AA var beviljad assistans med 19 timmar per vecka. Beslutet som togs 2012 innebar att AA inte skulle medges någon personlig assistans eftersom hjälpen hon behövde inte avsåg hennes grundläggande behov. Vid överklagandet av kommunens beslut har AA medgivit att hon saknade behov av hjälp med sina grundläggande behov, vilket är en förutsättning för att beviljas personlig assistans. Men hon anförde bl.a. att genom kommunens handlande hade beslutet från 2005 förvandlats till ett tidsobegränsat gynnande förvaltningsbeslut. Ett sådant beslut kan inte ändras till den enskildes nackdel om det inte föreligger särskilda omständigheter.

Högsta förvaltningsdomstolen resonerade som följer:
Kommunens beslut var tidsbegränsat och gällde som längst till och med den 16 maj 2006. Att kommunen fortsatt att utföra insatsen under flera års tid utan att fatta ett nytt beslut och dessutom tillfälligt utökat insatsen vid flera tillfällen, medför inte att AA inför beslutet 2012 hade en rätt till personlig assistans som gällde tills vidare. Detta gör att kommunen kunde pröva hennes rätt till personlig assistans på nytt, och eftersom det är ostridigt att AA inte har behov av hjälp med sina grundläggande behov innebär detta att hon inte har rätt till insatsen personlig assistans.

Reflektion: Om det framgår att ett beslut är tidsbegränsat, men att utförare fortsätter även efter att denna tid passerat kan ni inte lita på att ni har rätt till den insatsen därefter per automatik. I fallet hade lagtexten ändrats mellan tiden från det att AA hade fått personlig assistans för allra första gången, 1996 och sedan när det första beslutet togs 2005. Varför kommunen inte uppmärksammade detta redan 2005 är oklart, men oavsett så faller inte AA in under rätten till personlig assistans eftersom hon inte behöver hjälp med något som klassas som grundläggande behov. Högsta förvaltningsdomstolen utreder inte vad som skulle krävas för att ett tidsbegränsat beslut ska övergå till att anses som en rätt till personlig assistans som gäller tills vidare. Att den enskilde hade haft personlig assistans i över 5 år efter det att tiden skulle gått ut innan ett nytt beslut togs diskuteras inte.

Visserligen behövde inte AA hjälp med grundläggande behov och fick därför inte rätt till insatsen, men det vore intressant att se hur Högsta förvaltningsdomstolen hade argumenterat om hon hade haft rätt till hjälp med sina grundläggande behov. Hur mycket tid ska gå för att ett gynnande, tidsbegränsat beslut ska övergå till att anses som gällande tills vidare i det fall kommunen endast hade sänkt den enskildes assistanstimmar?



HFD mål nr 3527-14
Frågan i målet rör vad som krävs för att anses vara aktuell för att kunna få ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” enligt 9 a § första stycket LSS.

Bakgrunden i målet är den följande. En person har ansetts tillhöra personkretsen enligt 1§ LSS men hennes hjälpbehov som prövas är endast det som kan tänkas tillhöra ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”. AA i målet har sjukdomen cystisk fibros och är i behov av hjälp med andningsgymnastik och tillsyn på grund av lungblödningar och annan andningsproblematik. Hennes motpart gör gällande att för att hjälp som förutsätter ingående kunskaper om personen ska komma ifråga krävs det att denna har en psykisk funktionsnedsättning.

Högsta förvaltningsdomstolen resonerade som följer:
Avsikten med tillägget i LSS ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” var att tillgodose synpunkter som hade uppkommit under behandlingen av lagförslaget i socialutskottet. Dessa synpunkter handlade så gott som uteslutande om personer med psykiska funktionshinder och det enda exempel som gavs i utskottsbetänkandet handlade även det om personer med psykiska funktionshinder. HFD ansåg att det inte fanns någon avsikt från lagstiftarens sida att vidga tillämpningsområdet av lagen gällande vilken typ av behov som den enskilde ska behöva hjälp med. Detta eftersom socialutskottet i förhållande till regeringens lagförslag anslöt sig till regeringens bedömning om vilka hjälpbehov som skulle berättiga till personlig assistans och att utskottet hade bedömt att de ändringar de föreslog med ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” inte skulle påverka regeringens beräkningar av de besparingar som reformen avsågs leda till. Det handlar därför om högst basala behov och det ska vara fråga om hjälp eller stöd av mycket privat karaktär.

Sammantaget leder detta till slutsatsen att tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” måste förstås så att det uteslutande tar sikte på personer med psykiska funktionshinder. AA fick därför inte rätt till personlig assistans.

 Reflektioner: Sedan domen föll i följande mål har det varit svårt att avgöra hur man ska bedöma om någon enskild är i behov av hjälp som förutsätter ingående kunskaper om denne på det sättet att man måste koppla detta behov till en nedsättning av en psykisk funktion. Det har sedan domen kom efterfrågats en mer tydlig definition av vad som är ett psykiskt funktionshinder. Försäkringskassan har gjort ett ställningstagande, som nämnts tidigare på denna blogg, där själva ställningstagandet är det följande:
”Vid Försäkringskassans bedömning av det grundläggande behovet ”annan hjälp som kräver ingående kunskaper om den funktionshindrade” ska personer som har en nedsättning av någon av de psykiska funktionerna anses ha en psykisk funktionsnedsättning.”

Detta innebär att om någon anser sig behöva hjälp av någon med ingående kunskaper om honom eller henne måste det alltid utredas om det finns en nedsättning av en psykisk funktion, och, om det finns en sådan nedsättning, om den är stor och varaktig.

Vi hoppas och önskar att Högsta förvaltningsdomstolen kommer att ta upp fler fall gällande vad som krävs av ett psykiskt funktionshinder för att det ska ge personerna i fråga rätt till annan hjälp som kräver ingående kunskaper om dem.

Länkar till domarna hittar ni här nedan:

HFD mål nr 2888-14
HFD mål nr 5399-14
HFD mål nr 3527-14
//Emilia
Jurist